AnnaMoonshadow

Jag måste ju bara komentera debatten när det gäller förbud mot viss manga och anime samt den omtalade domen där en man döms till flera tusen kronor i böter för att ha lolicon-hentai på sin dator.

Till att börja med, för er som inte vet så är lolicon ett ord som bildas av orden lolita och complex. Lolita betyder ungefär liten och söt och ett lolitacomplex är alltså när man gillar små, söta flickor. Lolicon är manga där ett lolitakomplex står i centrum, och där det förekommer kärlek och i vissa fall även sex.  Ibland är karaktärerna i dessa fall ovanligt unga och i andra fall så ser de bara så ut. Den manliga motsatsen till lolicon är shota (shotacon) och relativt vanlig inom shonen ai och yaoi. (Jag vill också poängtera att i lolicon/shota är det inte heller ofta det förekommer våldtäktsteman utan det är en romantisk berättelse om en yngre och en äldre människa.) Och så var det hentai; hentai står för snusk och används vanligen som ett samlingsnamn för manga/anime-porr. Då förstår ni också vad lolikon-hentai är för något?

Det har varit en stor debatt ända sedan i somras om lolikons vara och icke vara i Sverige och huruvida det behövs en lagstiftning mot detta. En del människor, bland annat politikern Beatrice Ask, har uttalat sig om att lolicon är hemskt, liknat det vid barnpornografi och att det borde förbjudas.

I somras dömdes alltså också en man av tingsrätten, till att betala 25000 kronor i böter för att haft loliconhentai på sin dator och att det går under barnpornografilagen. Ärendet gick vidare till Hovrätten där ärendet åter togs upp och mannen fanns fortfarande skyldig, även om böterna här bara blev 5600kr.

För det första bör fakta kollas upp. Sådana som t.ex. Beatrice ska inte uttala sig i ämnet om de inte  själva förstår sig på vad det egentligen handlar om. All manga är först och främst inte lolicon/shota. inte är det heller merparten av mangafantasterna som läser detta. Och lolicon är för det mesta inte manga om övergrepp på barn!

För det andra så tycker jag det är riktigt sjukt att lägga ner resurser och pengar på ett så banalt fall som detta. Personligen gillar jag inte lolicon och shota, jag tycker det är rätt äckligt och fel. Men om andra vill se på det så gör det inte mig någon. Inget barn har kommit till skada när serierna gjorts och därför tycker jag det är väldigt dumt att ens lägga energi på att döma in det som barnpornografi.

Dessutom kan man se det här fallet som ett litet övergrepp på tryckfrihetsförordningen som egentligen ska ge oss rätt att ge ut och läsa allt material utan censur. Vad jag vet så finns det skönlitterära verk som handlar om hur ett barn blivit övergripen av en förälder. Bör man döma de som läser de böckerna till böter också då? Båda boken och mangan är ju påhittade. Ska vi kanske, när vi ändå håller på, börja granska alla svenska "kultfilmer" där avklädda små barn förekommer? för kan inte det räknas som barnpornografi när vuxna människor sedan kollar på det?

Hur ska man veta vart man ska dra gränsen? Vem bestämmer det? För i detta fall tycker jag det mer låter som en bedömning om vad som "borde" vara rätt att läsa och inte något som är en direkt följd av ett brott mot en lag.  Jag anser också att det är ett oerhört slöseri med resurser när man egentligen borde ge sig ut och leta efter människor som genomför riktiga övergrepp på riktiga barn. Barn som under tiden vi ältar det här, blir ännu mer skadade.

Mitt liv är fyllt av stora och små frågor. Allt från "vilka strumpor ska jag ta på mig?" till "Vad kommer det bli av mitt liv?" och idag är åter en sån där dag som jag tycker det uppstår fler frågor än vad jag löser.

Åter igen känns det som om jag bara står och trampar vatten. Vaknade i morse efter att ha drömt att jag fått ett heltidsjobb i Katrineholm. Jag vaknade upp till verkligheten att jag efter mars åter igen inte har någonstans att ta mig på dagarna eller göra av med mitt liv på... Och med den ovissheten kommer också pengabrist och depression. Jag är trött på det här nu!

Samtidigt är jag lite rätt att mitt infall att faktiskt till hösten påbörja nya studier mer är just ett infall för att ha nån form av mening med livet och inte för att det är något jag verkligen vill göra. Jag vet att om jag går in i detta med fel anledningar bakom mig så tror jag inte jag kommer lyckas... Fast samtidigt har jag den senaste månaden insett att jag gillar att undervisa och att jag antagligen skulle trivas med det när jag väl var utbildad och klar.

Jag är också på något vis fylld av en stress att lyckas flytta ner till Katrineholm. Självfallet vill jag vara där med mannen min, jag vill komma igång med vårt gemensamma liv. Är trött på att alltid planera och vänta och längta. Det skulle vara mycket enklare att ha honom närmare. En liten del av mig är nog också livrädd för att det ska ta för lång tid innan jag kan få ihop allt och att vi åter igen kommer gå igenom något som liknar det som skedde i början av December. Att det ska bli försenat.

Detta är något som också gör mig förbannad. Jag ska inte behöva ha den stressen och osäkerheten hängande över mig, men trots det så är den där. Ibland blir jag så förbannad och less att jag bara vill rulla ihop mig till en boll och låta någon annan ta över. Någon som kan stötta mig och säga "Vi fixar det här"...

Fast för tillfället känns det inte som om jag har det stödet heller. Pojken är för långt borta och fullt upptagen med att få sitt egna liv att gå ihop. Mina föräldrar  verkar bara störa sig på allt jag säger samt i allmänhet bli nedtyngda av att jag bor hemma. De säger inte så mycket men jag vet att de inget hellre vill än att jag ska ge mig av. Men vart ska jag ta vägen?
Sen har vi ju syster som jag tråkigt nog måste erkänna att jag nästan aldrig träffar nu för tiden. Och träffar jag henne är hon aldrig ensam. Jag orkar egentligen inte ens bli ledsen över att det känns som om vi glider ifrån varandra. Jag har fullt upp med allt som det är ändå.

"Men vänner då?" kanske ni frågar. Tja, jag har inte så många vänner kvar här hemma. Och de som inte bor här verkar vara fullt upptagna med sitt för att kunna engagera sig i vad som händer med mitt liv. Till och med J-chan, som jag annars brukar umgås med här hemma, är bortrest nu. Kanske är det också lite därför som jag känner mig övergiven och vilse?

Nu tror jag att jag skrivit ner alla de klagomål jag hade för tillfället. Och inte känns det ett dugg bättre. Fast det kommer bli det. Man får inte sluta hoppas. Att sluta hoppas är samma sak som att ge upp. Jag måste bara skaffa mig lite perspektiv på allt. Från och med imorgon är det mitt uppdrag!

Idag har en enskild fråga upptagit många av mina tankar. Tankar om människors lika värde och om vi som enkla människor faktiskt verkligen helt följer den tankegången. För det tycker inte jag.

I FN:s deklaration som skrevs några år efter andra världskrigets slut står det klart och tydligt att alla människor har samma rätt att leva och finnas till. Att ingen är något mer eller mindre värd än någon annan. Senare återkommer just detta i så gott som alla konventioner, regler och lagar om mänskliga rättigheter. Men tänker vi  så när vi behandlar människor? Verkligen? Självfallet vill vi gärna tro att man går runt utan förutfattade meningar, att man från början inte gör skillnad från människa till människa. Men finns det verkligen någon som helt sanningsenligt kan säga att de lever och tänker på det sättet?

Redan i skolan upplevde man att det inte riktigt funkade så. Trots allt detta snack om likabehandlande så visste man redan som liten att det fanns skillnader. Fick man inte en ny vinterjacka till vintern, ja då var man inte lika viktig och populär inför de andra kompisarna som de som fick en. Om man lyssnade på rätt band eller höll på med rätt hobby, ja då steg man ytterligare i hierarkin. Själv hade jag väldigt låg status i grundskolan. Jag var ett lite konstigt barn, vars största hobby blev läsning och som varken hade coola äldre syskon eller häftiga historier att berätta. Jag var bara jag, den där tönten som satt i ett hörn med näsan i en bok. Trots att man försökte bättra sig för att passa in, man lyssnade på rätt saker  och klagade på skolan även om man tyckte det var rätt roligt, så lyckades man inte alltid.

Idag ser jag också mycket av det. Som praktikant på en skola blir man praktiskt taget tillbakakastad till grundskoletiden. Man går samma korridorer, ser samma böcker och man hör samma kommentarer. För det finns alltid kommentarer som bara slängs omkring hejvilt i korridorerna vid alla raster och i alla grupper. Det kan vara allt från "din jävla bög" till "hora", "idiot", "svartskalle"... Ja, man kan höra väldigt väldigt mycket och sällan är det trevliga saker.

Jag tror inte eleverna själva egentligen inser vad de gör. De spaltar bara upp hierarkin. Kan man kasta någon form av glåpord efter någon annan, även om denne faktiskt är ens bästa vän, så har man också lyckats hävda sig. Och det är så oerhört viktigt att visa upp sig. Visar man inte upp sig så blir man ju överriden av någon annan! Att det sedan kan bli något väldigt negativt för personen i fråga i det långa loppet förstår man helt enkelt inte. Att visa sig på styva linan utan att inse att det man slänger ur sig tar, speciellt om det upprepas. Hör man tillräckligt många gånger att man är dum så tror man också på det oavsett om det var riktigt menat från början.

Man kan ju fråga sig vart allt detta verkligen kommer ifrån. Trots lärarnas oändliga tillrättavisningar så finns det ju där. Kanske kan en stor bidragande faktor vara föräldrarna? Så som talesättet lyder: "barn gör inte som vuxna säger, barn gör som vuxna gör". Och visst ser det mycket, bra mycket mer än vad föräldrarna faktiskt är medveten om.

Det snackas om Persson på andra våningen som är HOMOSEXUELL (!) och att man har så svårt att prata med honom när man träffas i soprummet.

Det snackas om LINA (!) på  jobbet som inte gör annat än klänger på en massa olika killar så fort hon druckit lite.

Det snackas om de där INVANDRARNA (!) som plötsligt blivit så många och som alla verkar bo i de fina lägenheterna på Storgatan, kommer de lägenheterna verkligen vara beboeliga när de flyttar därifrån?

För att inte nämna de tysta reaktionerna vuxna alltid har med och om varandra. Har vi inte sett himlande med ögonen åt en femtioårig kvinna i för ungdomliga kläder? Himlande åt den där alkoholluktande mannen på parkbänken. För att inte nämna de tysta suckarna mot de där tonåringarna som hänger i gathörnet utan något att göra. Vart någonstans är deras föräldrar egentligen?

Barnen är ofta där i närheten och ser egentligen mycket mer av vad som händer än vad man tror utan att för den delen förstå att det egentligen är fel att kasta ur sig sakerna  (och att man i alla fall är diskret nog att inte säga något direkt till personerna i fråga). Barnen tror istället att det är så man gör, man hackar och nedvärderar andra för att de inte är som en själv och för att man själv ska stiga i den ständigt föränderliga hackordningen.

Vart vill jag då komma med hela denna text? Tja, från början var det något som jag allt mer börjat reagera på. Vi pratar hela tiden att vi ska förbättra standarden med våra ungdomar, att vi ska lära dem att sånt här är fel. Jag har helt enkelt börja inse att vi inte är särskilt duktiga själv och ska vi försöka ändra för våra barn, ja då får vi börja ändra oss själva också. Öppnare sinnen ger en öppnare värld.

Sen vill jag inte påstå att vi sa vara vänner och komma överens med alla. Det kan man inte. Men kanske kan man i alla fall skära ner på det negativa som vi faktiskt varje dag sänder ut till helt främmande människor. Man kan fråga sig: Har verkligen den där mannen på parkbänken gjort något personligen gentemot mig själv som förtjänar mitt förakt och den energi jag faktiskt lägger ner på att nedvärdera honom? Vet jag ens varför han sitter där?
Om inte, nej men knip ihop då! Det är slöseri med onödig tid och energi att störa sig på saker som egentligen inte berör en.

Inte vill jag heller helt påstå att diverse glåpord och kaxigheter som barn och ungdomar slänger ut sig i skolan är ett stort världsproblem och en stor förbrytelse mot de mänskliga rättigheterna och att det bör straffas därefter. Jag menar bara att det är ett ökande problem som i sig föder nya problem. Vi kanske ska tänka över vad vi säger och tänker om andra människor. Ju mer medveten vi är om vad vi själva gör som är fel, desto mer minskar vi på detta också. Det underlättar på det enskilda samvetet och kan kanske dessutom göra att någon annan medmänniska mår lite bättre.

Det har nästan gått en månad sedan jag gjorde senaste inlägget! Typiskt då... Men jag har faktiskt haft fullt upp så jag får skylla på det. Praktiken har upptagit praktiskt taget hela dagarna och kvällarna har ägnas åt umgänge med vänner eller sömn. Sen har det ju varit jul och nyår och jag har haft sjukt mysigt. Åkte nämligen ner till Katrineholm några dagar innan jul och har firat ihop med Marcus. Jag älskar honom och hans familj <3 Jag känner mig så avspänd, glad och välkommen dit. Väl i Katrineholm hjälpte jag Marcus att flytta också eftersom han äntligen fått tillgång till lägenheten.

Usch vad jag inte hade lust att åka hem igen... Men jag är i alla fall sjukt peppad på att flytta ner dit nu. Vill kunna göra det på momangen egentligen. Men har inget jobb och ingen inkomst och min praktik är ju här i Söderhamn. Det gäller att börja diskuterar tanken med Marcus och arbetsförmedlingen nu. Kanske skulle jag kunna skaffa mig en annan praktik där nere? och kanske få bo ihop med Marcus tills dess att jag kan försörja mig och flytta själv? hmm... Åter igen måste jag ta tag i saken och se till att det rör på sig!

Nere i Katrineholm köpte jag ett Nintendo Wii också <3 jag har velat haft ett länge men har inte gjort mig råd med ett förens nu. Dock är det tråkigt att alla spel och tillbehör ska vara så pass dyra när man inte har mycket pengar T__T

Och strax efter att jag köpt det så börjar telefonen så klart krångla. Den går inte att ladda längre. Var med den till Expert idag och de tog emot den och skickade iväg den. Nu hoppas vi bara på att jag får den lagade eller får en ny. Har inte råd att köpa en för tillfället...

på manga och animefronten har det varit sjukt lugnt. Har inte haft tid och krafter över till sånt... Just nu finns bara spelen i mitt liv... eller något liknande i alla fall xD

Till mitt wii har jag Epic Mikey och Zelda: twilight princess som jag för tillfället varvar med att spela (för att inte nämna lite wii sports + resort ;)). Hemma hos jossan spelar vi Samurai Warriors 2 och Kingdom Hearts. Provade häromdagen också på att spela Fable 3 men hann inte köra så mycket av det.

Antagligen kommer de kommande inläggen handla om praktiken eller spelandet just nu eftersom det känns som om det är det som ligger i första hand i mitt liv just nu...

Åhh, måste ju också få berätta hur oerhört mycket jag ser fram emot Uppcon! några månader kvar men ändå. Uppcon är en liten motivation till min viktkamp och även ett bev

is på att det framöver kommer komma något som är bra, roligt och positivt! Skulle verkligen vilja göra en cosplay men jag har inte några bra idéer och inga pengar till det... Jaja vi får se hur det blir. Ska försöka spara ihop lite pengar till det i alla fall <3