Mary Stayed Out All Night
AKA: Marry Me, Mary,
Maerineun Oebakjoong,
매리는 외박중
Ep: 16
År: 2010
Skådespelare: Moon Geun Young, Jang Geun Suk
Jag började nån gång runt i november följa serien Mary Stayed Out All Night. Det sändes två avsnitt i veckan och några fansub-grupper fixade på bara några dagar textning till den. Men sen åkte jag bort under jul och fick aldrig se slutet. Nu har jag äntligen gjort det och tyckte det var dags att skriva om serien här ^_^
Serien handlar om en tjej, Wi Mae Ri (Moon Geun Young), som är en glad och positiv människa trots att hon är fått sluta skolan och är van att hennes far alltid sätter dem i klistret. Hon råkar en kväll nästan köra på en musiker vid namn Kang Moo Kyul (Jang Geun Suk) och de börjar lära känna varandra. Samtidigt har Mae Ri's pappa träffat på en gamal vän och de två männen börjar göra upp planer att gifta ihop sina barn. Mae Ri som inte vill gifta sig med en man hon inte älskar, ber Moo Kyul att lådsas vara hennes man. Planen låter enkel men flera händelser drar alla tre parter längre ner i bekymmer.
Känslan i serien är ofta välldigt mysig och lätt trots de olika bekymren. Det är en känsla som jag ofta får av koreanska serier. Kanske är det lite därför som jag älskar den här serien så mycket? Inte blir det ju sämre av att Jang Geun Suk spelar en av huvudrollena ;D
En enkel, romantisk och humoristisk serie skulle jag nog kalla den. Och bra är den! Med en massa mysig musik som jag verkligen måste lägga vantarna på <3
Halfway
Halfway är en j-movie med mycket känsla och verklighet. Den är inte fantastisk och overklig, det är bara kort och gott en film om kärlek och problem man som ett par kan ställas emot i tider av förändring.
Filmen påminde väldigt mycket om animen (mangan) Bokura Ga Ita. Den har den där speciell känsla som gör att det blir verkligt, det känns nästan ibland som man står där bredvid och ser på istället för att sitta och kolla på en film. Det blir en liten fluffig känsla som är jättesvår att förklara men när huvudpersonerna är lyckliga eller förvirrade eller oroliga eller något känns det mer som om man är en vän som känner på samma sätt tillsammans med dem istället för en åskådare. Det är något som man endera gillar jättemycket eller också tycker man bara filmen blir seg och tråkig, det är lite svårt att finna något mellanläge.
samtidigt så är handlingen relativt snarlik Bokura Ga Ita så man känner igen sig lite, och gillar man den animen så gillar man nästan garanterat Halfway.
Söta pojkar finns det också gott om <3
Personal Taste
Så är en till koeransk drama avslutad. Jag såg klar den inatt men orkade inte ladda upp då, så gör det nu istället. 
Killen Jeon Jin Ho (spelad av Lee Min Ho) är en helt vanlig man som är en ambitiös arkitekt. I en av de uppkommande arkitekttävlingarna vet han att det är ett speciellt hus som ligger till bakgrund till vad som egentligen söks. Och för att rädda sin firma bestämmer han sig för att grundligt granska det huset. Tyvärr så har huset alltid varit avstängd för offentligheten och Jeon Jin Ho anstränger sig för att övertala innehavaren Park Kae In (spelad av Son Ye Jin) att låta honom bo i ett av rummen. Av vissa händelser har Kae In fått uppfattningen att Jin Ho är homosexuel och efter lite eftertanke låter hon honom flytta in. här börjar historien om hur två så olika människor lever tillsammans och intrigerna tätnar hela tiden. I samma takt som kärleken... 
Serien har många plot-twist och en väldigt lång upplösning, det kändes nästan som om den började i avsnitt 10 eller 11 (den är 16 ep lång). Trots det så tycker man inte det blir långrandigt eller tråkigt. utdragenheten gör att man hinner lösa alla hängande trådar och ger tittaren en fin helhetsbild.
Personla Taste innehåller också en hel del triangeldraman (eller rektangel eller kvadrat eller vad fasikens man borde kalla det O___o) och visst känns det lite för dramatiserade men samtidigt blir alla karaktärer humana, med både för och nackdelar. Om det så är att de är för naiva, för tillitsfulla eller för rädda för att ta en diskussion och istället glider undan med halvlögner. Man kan identifiera sig med deras problem. Detta gör också att inte ens huvudpersonerna får ett för fantastiskt liv för att kunna vara en riktig människa. Personligen gillade jag hon som spelar Kae In mest när det gäller detta. Hon är inte för vacker på det vis som många kvinnor i serier ofta är. och jag bara älskar hennes minspel ibland! Där har ni en skådespelar som inte tänker på att hon ser ful ut när hon gör vissa miner. Tänker er bara att gråta, inte fasikens rinner tårarna alltid enkelt nerför kinderna inte. Man skriker och är röd och skrynklar ansiktet. Det kan hon göra med och det får en verkligen att tro att det är verkligt. 
Så sammanfattande tyckte jag serien var oerhört bra. och vissa scener... Omnonom <3 snygga killar, vackra kyssar och en liten hög med andra sensuella saker!
You're Beautiful
Grundhistorien handlar om en tjej (Go Mi Nyu) som blir övertalad att klä ut sig till sin tvillingbror (Go Mi Nam) och ta hans plats som pop-stjärna i ett band kallat A.N.JELL, medan han återhämtar sig efter en kosmetisk operation. Att klä sig som man och bo tillsammans med tre sjukt snygga killar för med sig sina problem. Speciellt om man måste hålla det hemligt så man inte hamnar på framsidan av varje skvallertidning i världen. Än värre skulle det vara om man blir förälskad...
Romantik och drama och massa musik, vad mer kan man önska? Jag är också väldigt glad för att karaktärerna fått så bra och verkliga känslor. Tjejen som spelar Go Mi Nyu/Go Mi Nam har verkligen lyckats ge karaktärerna olika personligheter, även om man nu bara ser den "riktiga" Go Mi Nam i några sekunder. Dessa sekunder var oerhört viktiga för mig och jag gillade verkligen dem (doki-doki-moment för mig även om jag nu vet att det egentligen är en kvinna).
Något annat som gör att jag gillar Go Mu Nyu är att hon påminner om en vän till mig <3
För de andra karaktärerns, så har man självfallet de vanligaste schablonerna. Den lite avvisande men innerst inne sårade och vackra killen, Hwang Tae Kyung (spelas av Jang Geun Suk, bakom på bilden), den lugne och sammansatta Kang Shin Woo (spelad av Jung Yong Hwa, vänster på bilden) och den söta bishounen Jeremy (Lee Hong Ki, höger i bild) som bara älskar sötsaker.
Hwang Tae Kyung, som förövrigt oftast är snyggare än på den bilden, har ett komplicerat förhållande till sin mor som också har varit en av Sydkoreas tidigare störta sångerskor. Deras släktskap har alltid hållits hemligt och anledningen varför är invävd i hela handligen av serien. Den sorg han bär på efter att sedan han varit liten fått höra att hans mor inte var intresserad av honom har gjort honom till en rätt elak människa, eller man kanske snarare ska säga tillbakadragen och avvisande?? Av någon anledning dras Go Mi Nyu till honom ändå, kanske beror det på att de gånger han visar sina mjukare, snällare sidor, så är de desto mer uppriktiga?
Shin Woo är stödkaraktären som rätt tidigt får reda på Go Mi Nyu's hemlighet. Men han väljer samtidigt att hålla vetskapen hemlig för att det roar honom. Med tiden utvecklar han känslor för Go Mi Nyu och detta är ett perfekt upplägg för ett triangeldrama. En sak som jag verkligen gillar med Shin Woo är på vilket sätt han alltid ställer upp för Mi Nyu redan innan sanningen är ute. Han är hennes vän även när han själv är djupt sårad.
Jeremy är den söta, utåtriktade, glada och lite tröga i gänget. Han inser inte att Mi Nam egentligen är kvinna, trots det blir han ändå påverkad av henne och han blir... ja, förvirrad? xD Det jag verkligen gillar med den här karaktären är att de lagt till ett djup som den här sortens karaktärer inte brukar ha. De brukar bara vara där för att vara söta och få fansen att gå "kya-kyaa", men en sak som förklaras i serien är att Jeremy kan vara allvarlig och sårad på ett sätt som man sällan ser. Han har en lösning på problemet också. Han åker buss!
Ja, ni läste rätt. Han har hittat en buss som oftast är tom. Den går en strecka runt i stan som tar en timme. Under den timmen på bussen kan han vara ledsen, känslig och djup. Där släpper han lös alla de känslorna. När timmen har gått och han kliver av bussen så återgår han till att vara den vanliga Jeremy. Det är hans sätt att ventilera. En av mina favoritscener utspelar sig faktiskt på bussen, även om inte Jeremy är min favoritkaraktär i serien.
Som ni ser så har serien mycket att dramatisera kring, och jag utlovar ögonblick som får folk att skratta och gråta. OCh den ger hopp. Behöver man verkligen så mycket mer än så från en serie?
Slutligen kan jag säga att det är en serie som verkligen påminner mig om Hana Yori Dango. Inte till handligen men till kännslan. Typerna av karaktärer är rätt snarlika och musiken spelar stor roll till hur känslan i serien är. Dessutom har jag blivit intresserad i Jang Geun Suk (han som spelar Hwang Tae Kyung) på samma vis som jag bleiv kär i Matsumoto Jun i HYD <3 Tror jag ska leta upp någon annan serie han spelar med i ^____^ Och jag ska självfallet leta reda på seriens OST!
Boku Dake no Madonna
I serien Boku Dake no Madonna möter man Kyoichi vars högsta dröm är att flytta hemifrån och få någon form av privatliv. Hans dröm blir till verklighet när han börjar sina universitetsstudier som arkitekt. Men det blir inte som han trott, de grannar han har i byggnaden han bor i, lägger sig alltid i allt han gör. Inte blir det bättre när han en kväll kommer hem och upptäcker en tjej som brytit sig in i hans rum och somnat i hans säng. Vad gör man åt sådant?
När jag såg den här serien blev jag ömsom lycklig och ömsom förtvivlad. Att killen är så machochistisk så det skriker om det får mig ibland önska att jag kunna slå till honom. Samtidigt är han ofta så söt att man smälter lite. Kvinnorna i serien är lite lika de, ibland elaka och ibland för mycket av en pushover.
Boku Dake no Madonna har sina egenheter men det är inte en dålig serie. Man kan lätt ta sig igenom den och faktiskt ha roligt under tiden. Det kanske inte är en av tidernas största serier men helt enkelt sevärd. Och vissa scener fastnar i minnet ^_^
Lunch Queen
Mannen visar sig till viss del vara en bedragare, som inte drar sig för att sno pengar från sin egen familj och av diverse anledningar blir Natsumi kvar i familjen och börjar hjälpa dem i deras västerländska resturang. Med tiden kommer hennes förflutna upp till ytan, hon lär känna familjen på djupet och det blir svårt att hålla hennes lögn hemlig samtidigt som det blir allt svårare att avslöja att hon ljugit. Speciellt när det är den enda platsen hon faktiskt kännt sig riktigt hemma på många år.
Det är en lättsam och för det mesta rolig historia. och man blir hungrig! Men den har några allvarliga stunder också, och upplevelsen att äta medan man gråter är något som flera gånger kommer upp. Mer än så vet jag inte om jag borde säga om den. Se den själv och avgör ^_^
Cupcakes~~ och Summer Snow ♥
Idag såg jag klart den japanska serien Summer Snow. Det var faktiskt ett ovanligt sorgligt slut trots att hela serien känts som en "lived happily ever after"-serie... Hmm, jag blir fortfarande förvånad i alla fall ;D
hur som haver, serien var faktiskt riktigt mysig samtidigt som den behandlar några av människans största hinder i livet. Sorg, kärlek, familj. Oj, det lät som om jag tyckte att familj och kärlek är något dåligt, menade bara att de ofta är de som bidrar med problem ibland. Självfallet är det också dessa motgångar som får oss att växa upp ^__^ 
utöver att sitta framför min dator (vilket jag gör ofta) har jag bakat cupcakes också, det var första gången jag försökte mig på frostingen men tycker det blev bra i alla fall. om inte annat så ser de i alla fall coola ut xD 
Fast mitt spritsande behövs förbättras ^_^'''
Dagens spotify:
