Impulsiv
Den här veckan har det blivit något fel! Först var jag med Sara till Bollnäs, det i sig var planerat sedan fredagen innan. Vi båda är sådanan. Men dock fick vi något ryck och slutade i Hudik. Där tykte jag jag nått min impulsiva gräns för den här veckan, men inte då. Igår eftermiddag pratade jag med pojkvännen i telefon för första gången på rätt länge. Och plötsligt hade jag bokat biljetter ner till Katrineholm, samma kväll!
jag ångrar det inte och jag klagar inte över själva handligen. Det är bara så att jag inte riktigt känner igen mig själv. Fast jag tror jag gillar den här nya Vea... Hon är rolig! Vi får väll se hur länge det här håller i sig xD
Boku Dake no Madonna
I serien Boku Dake no Madonna möter man Kyoichi vars högsta dröm är att flytta hemifrån och få någon form av privatliv. Hans dröm blir till verklighet när han börjar sina universitetsstudier som arkitekt. Men det blir inte som han trott, de grannar han har i byggnaden han bor i, lägger sig alltid i allt han gör. Inte blir det bättre när han en kväll kommer hem och upptäcker en tjej som brytit sig in i hans rum och somnat i hans säng. Vad gör man åt sådant?
När jag såg den här serien blev jag ömsom lycklig och ömsom förtvivlad. Att killen är så machochistisk så det skriker om det får mig ibland önska att jag kunna slå till honom. Samtidigt är han ofta så söt att man smälter lite. Kvinnorna i serien är lite lika de, ibland elaka och ibland för mycket av en pushover.
Boku Dake no Madonna har sina egenheter men det är inte en dålig serie. Man kan lätt ta sig igenom den och faktiskt ha roligt under tiden. Det kanske inte är en av tidernas största serier men helt enkelt sevärd. Och vissa scener fastnar i minnet ^_^
Kaichou wa Maid-sama!
Serien är en relativt vanlig shojo med kärlek, vänner och skola. Den handlar om en tjej vid namn Misaki som har blivit "student president" i sin skola genom hårt arbete. Hennes baktanke med detta är att få bukt med killarnas bus och få ordning på skolan. Men Misakis familj är fattig så för att få sitt liv att gå ihop jobbar hon extra på ett maid-café. Bara tanken på att någon skulle få reda på detta skrämmer henne så hon är alltid tvungen att dölja den delen av sitt liv för alla hon möter. Men en kille, Usui Takumi, får reda på hennes deltidsjobb av en händelse och Misaki, som annars inte alls har något till övers för killar, blir tvungen att lita på att Usui inte ska avslöja henne inför hela skolan. Samtidigt som hon får stå ut med hans egenheter och retfullhet.
Animen är bra mycket kortare än mangan men trots det tycker jag att den fick ett rätt bra slut. Om man ser animen utan att läsa serien så känns den ihopknyten och avslutad. och för någon som började med mangan, så som jag, finns inte mycket att invända. Trots det hoppas jag att de ska få för sig att göra en andra säsong eftersom jag hade väldigt trevligt att se händelserna utspelas framför mig i färg <3
Vänners påhitt
Det är så otroligt fantastiskt att ha vänner <3 Igår träffade jag Sara för första gången på evigheter. Vi bestämmde att vi skulle åka till Bollnäs och kolla lite affärer. De har i alla fall Åhléns i bollnäs som inte finns i Söderhamn. Vi kom dit, hade sjukt roligt och gick runt. Stan gör man ganska sabbt så runt ett-tiden var vi klar. "Vad ska vi nu hitta på?" frågade vi oss. Sara kom på den roliga idén att dra vidare till Hudik, så det gjorde vi :D
Det var så skönt att kunna se något annat, göra något annat, än att sitta hemma och oroa sig för framtiden. För en stund var jag helt avslappnad och lycklig. Dagen resulterade också i en ny tröja, lite smink och en dyr hamburgare. för pegar som jag egentligen borde spara. Nåja, jag hade roligt i alla fall så det får de vara värt ^__^
btw undrar jag hur länge man får spara utkast till bloggen, någon som vet? för ett av mina utkast är borta! Jaja, får väll leta och se om jag hittar den informationen någonstans...
Bleach: Fade to Black
Den tredje filmen som bygger på Bleach. Denna gång är huvudtemat minnen och länkar mellan människor även om minnet inte finns kvar. Soul Society blir attakerad av en varelse som kan ta bort minnet av den personen som den attakerar. Och plötsligt glömmer alla plötsligt bort vem Rukia är. Även Ichigo nere på jorden glömmer för en liten stund bort vem hon är även om hans minne snabbt kommer tillbaka. Ichigo förstår inte hur han kunna glömma Rukia ens för en stund och han blir orolig och ger sig av till Soul Society. Väl där upptäcker han att ingen kommer ihåg honom heller och han finner sig i kamp mot sina vänner, ensam men stark.
I denna film får man se några härliga strider mellan Ichigo och tidigare fienden (nu hans vänner) och även om de tar slut lite för fort så är det i alla fall något man njuter av. Dock kan jag tänka mig att det inte är lika bra när man inte tidigare sett Bleach. Om man är nybörjare på serien försvinner också en del förståelse i filmen eftersom allt inte förklaras så jag råder folk att se serien först.
Fast det är ingen dålig film på det sättet, utan kan fortfarande berätta något som alla kan tycka om. Stilen var bra mycket bättre än tvåan i alla fall om du frågar mig. Musiken... Nja inget sådär super, men en del igenkännande från serien vilket bidrar med kännsla. Budskapet är fint, att man för alltid är länkad till sina vänner hur det än kommer bli i framtiden. Men det var ingen superbra film. Den ligger på medel någonstans men jag skulle aldrig avråda någon från att se den! Dock är serien mycket bättre.
Ellegarden
Satt och pratade med Sara den underbara människan på msn häromkvällen. Hon påminde mig om ett band jag inte lyssnat på på evigheter! Ellegarden gör mig glad <3
Livets leende
Kräftor och godsaker!
Idag har varit en bra dag :D Har varit upptagen nästan hela dagen. Diskning och städning på förmiddagen, fixande med bilar vid lunch och handling och matlagning på eftermiddagen. Gjorde sjukt god paj, kräftor och räkor och en massa annat gott! Har säkert ätit upp det där kilot jag faktiskt gått ner den här veckan, men den här gången får det väll vara värt det. Dags att skärpa sig i helgen!
På kvällen körde man i alla fall syster upp i urskogarna och sen åkte man hem igen i regn och mörker. Väl hemma pratade jag med Becca i några timmar så jag missade Idol totalt. Nu sitter man här och myser med anime och önskar att man inte vore så ensam.
Snart blir det nog sängen i alla fall för jag börjar verkligen bli trött nu.
Oblivion Island: Haruka and the Magic Mirror
Handlingen är relativt enkel samtidigt som den behandlar ett av de sorgligsta fenomenen i världen. Glömda minnen. Haruka en skolflicka som bor tillsammans med sin pappa är inte riktigt nöjd med något. Hon saknar sin mamma och hon ser knappt röken av sin far längre då han alltid jobbar. En dag kommer hon ihåg att hon en gång i tiden fått en handspegel i present av sin mor. Samma dag råkar hon se en liten varelse stjäla hennes nycklar och för att få tillbaka dem följer hon efter den konstiga lilla saken. Plötsligt finner hon sig i en helt annan värld, en värld byggd av de gölmda föremålen.
Som så många andra teknade filmer har den här två lager. Den övre är Harukas äventyr i detta magiska land, vilket är relativt enkelt. Det andra lagret består av en påminnelse av att vi ofta förlorar och glömmer saker utan att det är meningen. Ett väldigt sorgligt budskap men något som också är ofrånkommligt. Filmen behandlar andra saker också så som vänskap och utanförskap, i alla fall till en viss del.
Jag har verkligen börjat älska den här filmen. Den har stunder man sitter och skrattar och andra där man sitter och gråter. Ett brett spektrum av känslor alltså. Den ger en konstig känsla av hopp. Något man kan behöva såhär års.
Roswell
Åh! denna mysiga serie!! Jag kommer ihåg när den gick på tv, sent på kvällarna. Jag var mycket yngre då, måste ha varit närmare tio år sedan, men jag gillade den då och jag gillar den nu.
Roswell handlar om ett gäng ungdomar i Roswell (no shit Sherlock!) där några faktiskt inte är vanliga ungdomar. Tre utav dem, Max, Isabel och Michael, är utomjordingar som kom till jorden i den legendariska krachen 1947. De har alltid fått dölja sina förmågor för att smälta in i staden och samhället. Men det är inte alltid lätt att dölja och det är kring detta som serien handlar om. Att dölja sin riktiga identitet men samtidigt hjälpa sin omgivning. Med tiden får de några utvalda bundsförvanter, vanliga människor som för en eller annan anledning väljer att hjälpa dem.
Det blev sammanlagt 3 säsonger innan serien lades ner. serien har lite likheter med Smalville även om det är mindre inriktad på att rädda världen och mer inriktad på de lite mindre bekymmren, så som kärlek, familj och skola. Vill man läsa mer om serien rekomenderar jag IMDb. Där fick jag bland annat veta att Heath Ledger gjort en audition för rollen som Max i serien (som han inte fick). Man kan också läsa om vilka kopplingar serien har till Star Trek och Buffy (få nu inte för er något mer än vad det är!).
Desire Climax
OBS! Känsliga läsare bör inte läsa den här historian eftersom den inte för intet är märkt som smut. Heta scener är rätt ofta förekommande och för alla smutälskare där ute så kan jag lova att det här är något för er! Historien har faktiskt lite mer djup än många andra romantiska serier där ute, kanske beror det delvis på att den är så pass lång, 7 volymer, alltså sammanlagt 48 kapitel. det är mer än de flesta serier i samma genrer (dock inte helt ovanligt). vissa "plot-twists" kastar om hela historien på ett sätt att även det kan påverka vad man tycker om historien. Pesonligen tyckte jag inte att det gjorde så mycket, det var lite skönt med lite andra händelser än det förväntade. Dock var en bit på slutet inte helt och fullt till belåtenhet. Men sådant finns det alltid och man får tycka som man vill ^_^ Och det är en av de mangor som jag fortfarande tycker mycket om.
Är du fortfarande intresserad av att läsa serien så kan jag bara önska dig en trevlig läsning!
Bleach: The DiamondDust Rebellion
Bleach är en av de största shonenserierna i Japan och också i övriga världen och tävlar alltid stark mot den mäkta populära serien Naruto. Bleach: The DaimondDust Rebellion är den andra filmen som bygger på serien Bleach, (första heter Bleach: Memories of Nobody).
The DiamondDust Rebellion utspelar sig utanför själva serien så man behöver inte ha sett hela serien eller ens alls. Dock kan man ha lite svårt att förstå allt som ligger bakom karaktärerna om man inte har i alla fall lite kunskap om Bleach.
Hur var historien då? Jo, historien är rätt sammansatt och genomtänkt. Allt går inte helt upp för en förens i slutet. Ichigo fick självfallet visa sig lite förstående och cool och alla har en liten chans att slåss. Dock är själva handlingen egentligen helt inriktad mot en personlig strid mellan Hitsugaya Toshiro, kapten av "10th Division" och hans före detta bästa vän. Mer än så kommer jag nog inte gå in på anledningen till denna strid eftesom jag är för rädd för att spoila det hela.
Hur var då känslan? jag blev lite missnöjd första gången jag såg den eftersom stilen är rätt enkel och i bland nästan ful. I de flesta fall brukar man lägga ner mer energi och arbete bakom spin-off-filmerna men tydligen inte här. Musiken däremot är trevlig, mycket man redan känner igen från serien vilket gör att man vet när spännande och intressanta saker ska komma. Det fanns även lite nya inslag som var riktigt passande och som faktiskt gjorde att man kände lite skillnad mellan fimen och serien.
Så sammanlagt kan man säga att det var en helt okej film att se, dock skulle man kunna tänka sig något med lite mer effekt bakom när man tänker på serien. Historien känns för kort och enkel på något vis. Och väljer man mellan den här och första filmen skulle jag personligen välja den första trots att även den fick negativ kritik av många bleach-fans världen över.
Sammanfattning av valet
Jag är så ledsen. För tillfället har SD fått 5,7% av rösterna och det är bara ungefär 10 direkta distrikt som är kvar. Kanske ändras detta lite med onsdagsrösterna, men antagligen inte särskillt mycket.
Idag/natt vill jag inte kalla mig svensk. Jag är rent ut sagt äcklad. Att dessa 5,7% (motsvarande ca 332130 personer) faktiskt medvetet röstat för ett främlingsfientligt parti är ofattbart. Och att procenten här i Söderhamn ligger på 11,4 är vidrigt. De borde verkligen inte fatta något. Som om Sverige skulle ta ett steg i rätt riktning genom att minska invandringen med 90%, då centrerad mest på den invandring från utanför EU. Hallå! som om det är EU-medlemmarna som är de som behöver hjälp? Som om det är de som flyr från sina hem och sina liv bara för att överleva?
De som verkligen behöver vår hjälp kommer inte få EU. SD vill till och med dra tillbaka vårt stöd, både militärt och ekonomiskt, utomlads. Människor får inte längre komma in i vårat land. De som redan är här ska "försvenskas" eller precis som det står på SDs hemsida: "En öppen svenskhet med krav på invandrares anpassning och assimilering till det svenska samhället".
Det mångkulturella samhället är hotat. Mitt hat bubblar. Att det är så många som tycker att bakgrund, hudfärg, religion och hemkultur sätter värde på människor. Delar in dem. Särar på dem. Till alla dessa vill jag bara säga: "Människor är och förblir människor. Vi har alla samma värde. Vi har samma rättigheter och skyldigheter. Att inte hjälpa varandra när vi som mest behöver det är att gå emot dessa skyldigheter. Liksom det är ett svek mot en själv. Talesättet 'bemöta andra så som man själv vill bli bemött' faller bort. Förvänta er inte heller någon hjälp då. Och då kan ni glömma både utvecklig och framväxt också."
Det finns dock några ljusa punkter i detta val ändå. Miljöpartiet klättrade upp till att bli Sveriges tredje största parti, vilket jag tycker är fantastiskt. Min högsta dröm är nu att MP kan börja sammarbeta något med Alliansen för att på så vis trycka ner SD. Deras 20 platser kommer inte betyda ett skvatt i så fall. Detta är ju dock fortfarande osäkert. En annan sak man kan ha lite roligt åt är den fula pissgula färgen som SD blev tilldelad i valet xD, man måste ju hitta något positivt liksom. Och jag är stolt över Gotland (vilket är det lokala val jag röstade i då jag fortfarande var skriven där). Där röstade bara 2,4% på SD, mycket mindre än på de flesta ställen.
Dessutom tror jag att jag funnit ett kall, jag vill på något sätt vara aktiv mot främlingsfientlighet, jag vet bara inte hur. Kanske är det här inlägget, och morgondagen (när vi vaknar upp med en främlingsfientligt parti i riksdagen), en början? Det är i alla fall så jag vill se det.
Buffy the Vampire Slayer & Angel
Jag har ägnat hela våren åt att kolla på dessa två serier och jag blev klar för någon månad sedan. Om man letar efter fantasy-serier inrirktad på ungdomar kommer man aldrig komma ifrån dessa två. Personligen hade jag sett stora delar av Angel tidigare men Buffy the Vimpire Slayer var helt ny. Lite bakvänt med tanke på att Angel är en spin-off av Buffy men jag hade inte de rätta kanalerna på tv.
Hur är det med karaktärerna då?
Buffy är cool, en tjej som slåss mot vampyrer och andra ondingar innan hon ens kan kallas kvinna. JAg kan också förstå varför killar tycker hon är het. hon är blond, smidig och har snabba komentarer till allt. Dock tycker jag att hon ibland kan bli för fjantig faktiskt. Inte alltid men ibland. 
Angel (bilden till vänster ovan) var min favorit när jag var yngre, kanske för att han just går runt med det där mörka som jagar honom. Han är dömd till att aldrig bli helt lycklig, så istället lever han för att hjälpa andra. det här mörkret skulle göra sig fruktansvärt bra o en bok, så finns det någon som skriver bra, skriv om det! jag lovar att i alla fall jag gärna läser. I Buffy är hans karaktär inte helt utvecklad, men han får verkligen vingar (inte bokstavligt) i Angel. Att det är David Boreanaz som spelar Angel kanske bidrar till att jag gillar karaktärern, för jag måste erkänna, David är het! Dock gillar jag honom bättre i Bones och då inte bara för att han blivit lite äldre xD
Spike (bilden till höger ovan) är för tillfället min absoluta favorit i både Angel och Buffy. Han är cool och ond och god på samma gång! Att han har mer badboy-attityd än vad Angel har kanske också är en bidragande faktor. Men han har sina känsliga och mjuka sidor också vilket jag faktiskt gillar. Han får en djupare karaktär på det sättet.
"The scooby-gang" som de kallas, förekommer i någon mån i både uffy och Angel. Även om själva namnet är taget från Buffy. I Buffy är gänget Xander, Willow och Giles. Dessa tre är liksom grunden, sedan tillkommer Anya dawn och Tara med flera. Xander är sjukt rolig på så gott som hela tiden men han är oftast inte den rörande faktin, i alla fall inte i början. I de senare säsongerna får Xander mer spelrum. Det är trots han som faktisk alltid iaktar, som förstår sig på människorna omkring. Hans gladlynta och skämtande yttre döljer lite det faktum att det är han som faktiskt på något sätt är navet i hela gänget. I Angels eget Scooby-gang återfinns Cordelia och Wesley som båda från början kommer från Buffy.
Willow, som visar sig vara en mäktig häxa är till skillnad från Xander en mer drivande karaktär. Hon får ofta rycka ut för att med någnn förtrollning hjälpa till att lyckas med de små questen. för att inte nämna onda Willow!
Willow precenteras från början som en lite udda tjej som är duktig i skolan men som inte har särskillt många vänner. Även om hon senare utvecklas och får lättare att handskas med människor och faktiskt blir rätt häftig när hennes självförtroende växer i samma takt som hennes krafter behåller hon ändå lite av den där försiktiga skolflickan, något som jag tycker är riktigt riktigt bra ^_^
Giles är Buffys "watcher" alltså en form av lärare och guide till hennes nya krafter. giles är en lite torr läslus från england och Buffy och hennes tonårsvänner driver ofta med honom för det. Trots detta är han viktig för att de ska kunna utväcklas. Det är han som slutligen lär Buffy att helt stå på egna ben, berädd på att hennes öde kommer komma varken hon vill det eller inte.
De andra karkatärerna tänkte jag inte nämna eftersom jag tycker ni ska se serierna, och ser ni inte serierna så är det i vilket fall orelevant att berätta om dem xD Men som ni kanske förstått så bygger de på lika mycket humor som action, speciellt Buffy. Buffy är känd för sina ordlekar som faktiskt ofta får en att skratta högt mitt inne i något spännande. På det hela taget är det en underbar serie men jag bara älskar avsnittet Once more, with feeling vilket är ett musikalavsnitt och ganska olikt resten av serien, trots det har de fått med så sjukt mycket av de känslor man tidigare bara anat bakom karaktärerna. För att inte säga hur sjukt roligt det var att se Spike sjunga Rest in Peace. Det är och förblir i mitt minne.
mer info finns på IMDb
Videon är ett sammaklipp från Once more with feeling. För musiken på spotify: Sarah Michelle Gellar – Buffy the Vampire Slayer - Once More, With Feeling
Glädje
Idag är en bra dag, det känns lite lättare nu. Allt löser sig på något sätt så det gäller bara att vänta på det.
men min andra hälft är sjuk och det gillar jag inte :( han ska dock vara bättre nu än tidigare så det är väll bra ändå. Och han klarar av att både skämta och retas i telefonen så jag antar att det är något positivt xD Ändå skulle jag vela vara där och ta hand om honom <3 och vad svarar han på det? jo, "det skulle jag inte orka". Haha, jag kan ju inget annat göra än att skratta eftersom att jag vet att det till viss del faktiskt är sant ^__^'''
Så istället för att flyga till min älskades undsättning får jag väll koncentrera mig på mangan igen, har börjat läsa om Desire Climax. en manga helt i min stil men jag avråder känsliga personer från att läsa den. Dessutom personer som stör sig på serier med en possessiv kille och en lite mjäkig tjej. Eller håll i minnet i alla fall att det är påhittat. Jag gillar serien men skulle det hända i verkligheten skulle jag inte alls tycka det är ok.
Oj, nu kommer recensenten i mig fram igen, när det är ett personligt inlägg. Kommer väll säkert göra en recension när jag läst ut den igen.
Tillbaka till mig själv istället (det är inte ofta man faktiskt får vara så egosistisk att man säger så ;P ). Mitt humör är lite konstigt, som jag tidigare försökt säga är jag glad idag, tack vare en hög bra människor. Och glädjen får mig att vilja studsa, dansa, skrika och skratta. Samtidigt känner jag mig väldigt lung och samlad. Det är väldigt knepig kombo men det kanske bara är ett bevis på att jag är lite konstig? vilket som är jag glad för det med, man ska ju inte vara som alla andra ;)
På grund av detta har jag i alla fall haft svårt för att välja dagens spotify, så det blev slutligen Rufus Wanwright bara för att jag älskar hans röst!
Alltså, dagens spotify: Rufus Wainwright – Complainte De La Butte
Politik och Sverige
Jag är inte särskilt intresserad av politik och inför det här valet har jag allvarligt talat bara varit förtvivlad och förvirrad. Både aliansen och de rödgröna tar upp skolan, ung arbetslöshet och pensionärerna som några av de viktigaste frågorna, i alla fall om jag förstått det rätt. de säger också i princip samma sak, att det ska förbättras, men ska tydligen ha olika lösningar på hur. Jag har ännu inte riktigt förstått mig på skillnaden ska jag vara ärlig.
När det kommer till mig själv så har jag bara två punkter som jag egentligen valt att koncentrera mig på när jag nu är så förvirrad av de tidigare nämda sakerna, och det är först och främst miljön. Solums miljösnack på engelskalektionerna har nog gett gensvar innom mig, dessutom späddes detta på när vi läste hållbar utveckling på HGO. Miljön är något som nu ligger mig varmt om hjärtat. Det är inte så att jag bestämt mig för att hädan efter bli trädkramare och odla all min mat hemma i trädgårdslandet men däremot tycker jag inte alls det är dumt att faktiskt ha en värld, en jord och ett Sverige innan man kan helt koncentrera sig på de andra frågorna.
Den andra saken jag i det här valet brinner för är att INTE låta SD komma in i riksdagen. Folk får säga som de vill, SD har ingen politik som i längden kommer tillföra sverige något bra. en del av deras medlemmar och politiker är dessutom rent ut sagt dumma i huvudet.
I min förvirring insåg jag att om jag vill hålla SD utanför riksdagen går det inte att välja att rösta blankt och det går inte heller att rösta på ett litet parti som inte har så stora möjligheter att ta sig in i riksdagen. Då menar jag tillexempel PP eller Fi. Inte för att jag skulle röstat på Fi i vilket fall eftersom de har helt fel metoder för att uppnå jämnstäldhet även om jämnstäldhet är bra. PP har bra idéer till en viss grad men de känns för oseriösa.
Jag röstade igår och jag röstade Mp, inte för att jag helt och hållet är miljöpartist men för att just nu känndes det som det bästa när det gäller mig själv. Idag läste jag Magnus Bertnérs blogg och jag håller med honom i mycket. Jag vill verkligen uppmana folk att gå och rösta även om ni inte är riktigt säkra. Kör en tombolaröstning som Magnus om inte annat, bara för att hålla SD borta. Valet är viktigt!
Shinigami Lovers
Nu för en gångs skull ska jag berätta om en manga som jag faktiskt är lite missnöjd med. Den heter Shinigami Lovers. (För de som inte vet betyder shinigami ungefär dödsgud eller snarare... ja det är den japanska versionen av liemannen, de som kommer och samlar in själarna när man dör). Alltså grundidén till mangan är bra. Den handlar om en tjej vid namn Miku som älskar att måla och dekorera naglar över allt annat. en dag blir hon överkörd och en shinigami, Sei, kommer och kedljar hennes själ till honom. Dock var det inte hennes tur att dö och på grund av det misstaget är de kedjade med Thanato's Lover (kedjan mellan dem två som är onsynliga för andra) tills den dag som Miku ska dö på riktigt.
Om en mangaka som Shinjo Mayu (älskar<3) till exempel skulle kunna göra så mycket mer av historien. Lite mer smut, de är trots all kedjade till varandra! man skulle kunna slänga in någon svartsjuk före-detta, lite mer ingående vid skräcken att vara kedjad till någon för livet, en shinigami dessutom vars uppgift i livet är att skörda själar. Och utefter det skulle man sedan kunna gå vidare till kärleken och acceptansen. och insikten från Sei's sida också att han inte förstår Mikus liv genom att vara där utan tvärt om... Just nu blir det för mjäkigt och de liksom "Oj vi är kedjade till varandra... Okej då" typ.
men den var som sagt inte helt dålig heller, den är fint tecknad och kärleken är söt. Och visst man får ha lite överseende med att den inte är så särskilt lång; 11 kapitel och en special. Sei är dessutom väldigt cool och sexig i sina gotic-kläder och det är något som lockar fram min inre fan-girl i alla fall. (Kanske det är lite därför som jag skulle vilja ha mer smut med xD) Vilken tjej gillar inte en kille med lite mörker inom sig, och vad kan vara mörkare än jobbet som shinigami?
Så sammanfattningsvis, den är värd att läsa men förvänta er inte föör mycket!
Tonari no Shugoshin
Den här historien sträcker sig bara över två volymer och den är på inget sätt orginell. Dock är den halt klart värd att nämna, inte minnst för att den har några smut-delar som kan få vilket shojo-hjärta att klappa.
Handlingen är relativt enkel, en vanlig skolflicka, som kämpar på för att försörja sig och sin bror när deras förädrar varit döda i två år, råkar få tag på ett magiskt spelkort. Kortet framkallar en snygg Lancelot när hon är i "fara". Självklart blir de förälskade i varandra mendet är komplicerat när man kommer från två olika världar.
Letar man en kort serie att fördriva tiden med, läs Tonari no Shugoshin. Stilen är bra och handlingen helt okej men förväntar dig inget världsomvandlande xD 
Shinobi Life
Som om inte det vore nog för att utmärka den här serien så blandar man även in en hel del komplicerade tidsresor. Det finns så kallade "hål" i världen, de syns inte med blotta ögat men skulle man gå in i ett hamnar man i en annan tid. Vissa för dig bakåt och vissa framåt från "nuet". Ninjan Kagetora ramlar igenom ett sådant hål när han försöker försvara Beni-hime (prinsessa). Han landar rakt på en Beni i nutiden vilket nästan tar livet av henne. Denna Beni är Beni-himes ättling och med samma namn och väldigt lika utseende tar Kagetora miste och tror att det är hans Beni, från hans tid. Att han har gjort en tidsresa går inte heller upp för honom, han tror istället att det är fienderna som gett honom någon form av synvilla.
Historien blir snart mer invecklad när dessa tidshål allt mer används. Och det är inte bara svårt att hålla reda på vad som har hänt och inte mellan de olika tidsstoppen, det är farligt också. Möter man sig själv i en annan tid finns risken att man helt upphör att existera eftersom en tidsparadox uppstår.
Låter det komplicerat? Det är faktiskt det även om man har bra mer koll när man läser serien själv. Tänk er också vilka problem det skapar bara genom att man har människor ur olika tidsperioder i samma tid, sociala och språkliga bruk är annorlunda, för att inte säga kärleken.
Att det visade sig vara en sådan invecklad historia var något väldigt positivt för mig. Det är lätt att tröttna på shojo-serier som i stort sett har samma handling (även om shojo är en stor del av mitt liv!<3). Jag kom på mig själv flera gånger att sitta och tänka och fundera fram och tillbaka för att knyta ihop de olika händelserna. det är något som gör det hela mer intressant. Ännu finns det mycket mer att tömma ut i den här historien innan den är slut så med ett rekommenderande skratt ska jag nu sätta mig och vänta på nästa kapitel (samtidigt som jag letar något annat att läsa under tiden^___^)
Teatern
Jag saknar verkligen teatergruppen nere på Gotland. Visst, många onsdagar svor jag över den eftersom jag hade massor med läxor och annat tråkigt jag var tvungen att göra, och nån timme nere på Rindi med lek och skoj känndes inte som något seriöst. Nu drömmer jag om att ha de där onsdagskvällarna för att träffa vänner och asgarva. Visst, jag kanske inte bidrog till jättemycket när det gälde insattser men jag hade kul!
Om jag får ett jobb så jag har lite pengar tror jag faktiskt att jag ska hoppa på någon studiecirkel eller något, bara för att få ha något att göra och lite folk att träffa någon kväll i veckan. Sen om det blir teater eller något helt annat det får urvalet avgöra.
Studio Ghibli och Hayao Miyazaki
Vad ska jag säga, jag är och förblir en Ghibli-älskare. Filmerna jämförs med de tidigare Disney och det med rätta. Speciellt filmerna av Hayao Miyazaki. Men även om de jämförs med Disneys filmer ska man på inget sätt blanda ihop dessa. Så som Disneys fantastiska sagor berör alla så har Ghibli sin aldeles egna stil och känsla. Ghiblis historier är ofta mer komplicerade och magiska än Disney. Magin är då inte helt uppenbar, så som Disney använder den i till exempel Askungen. Nej den finns där men det består inte bara av gnistor och ord, det är istället något som växer i historien, man vet att vad som helst kan hända.
Både Disney och Ghibli väver alltid in bra budskap i sina filmer och arbete som är nedlagt på att skapa en bra historia och väldigt vackra bilder är något de har gemensamt. Här är det inget som är ritat på en pisskvart och slängts ihop till en halvbra historia bara för att tjäna lite extra kronor. Det är historier som är genomarbetade, älskade och som riktar sig till alla.
Och musiken sen! Tror inte det går att hitta bättre filmmusik i tecknade filmer!
Spirited Away
Spirited Away (Sen to Chihiro no Kamikakushi) är inte den första Ghibli-filmen men det är den som fått mest utmärkelser utanför Japan. Jag har egentligen lite svårt att skriva om den filmen eftersom jag tycker om den så mycket och det är svårt att förklara känslorna man får. Är det någon som frågar mig om den brukar jag bara råda dem att se den. Men här måste man kanske beskriva lite i alla fall ^_^
Handlingen är, liksom många Ghibli-filmer, rätt avancerad så både barn och vuxna kan njuta av den. Den första scenen är på flickan Chihiro som sitter i baksätet på sina föräldrars bil och surar. De håller på att flytta vilket hon inte vill. Pappan som kör bestämmer sig för att ta en genväg men kör istället vilse, så de stannar. De upptäcker en tunnel, mitt ute i skogen, som de går igenom och kommer till en grupp, till synes, övergivna byggnader som ser ut som en nöjesfält. En utav byggnaderna är en resturang med ett uppdukat buffébord, fyllt med rykande färsk mat men utan tillstymmelse till människor. Chihiro blir orolig men hennes föräldrar sätter sig ner och börjar äta. Chihiro börjar vandra runt mellan byggnaderna och möter en mystisk pojke vid namn Haku. Han varnar henne att fly medan hon kan och Chihiro blir allt mer orolig och återvänder till sina föräldrar bara för att upptäcka att de förvandlas till grisar.
Chihiro inser att det är försent att fly och med Hakus hjälp (och några andra nyfunna vänner) lyckas hon få ett jobb hos den onda häxan Yubaba (som var den som förvandlade hennes föräldrar) i hennes badhus för gudar och andar, medan hon försöker klura ut ett sätt att rädda sig själv, sina föräldrar och till och med Haku.
Att beskriva handlingen såhär blir rätt dött måste jag säga, det låter lite konstigt. när man ser filmen framträder det hela på ett helt annat sätt. Spirited Away är i alla fall en historia fyllt med spänning, vändningar, magi och drakar. Det är också en film som man kan se om och om igen och alltid upptäcka eller förstå något nytt. Bara av att tänka på den gör mig lycklig.
De andra filmerna
Miyazaki har gjort många filmer och Studio Ghibli ännu fler, så jag tänker inte prata om alla. dock finns det en del guldkorn som i alla fall är väl värda att nämna.
Jag nämde Ponyo on the Cliff by the Sea (eller kort och gott Ponyo, se videon) som en film jag riktigt ser fram emot att se. När Spririted Away slog igenom utomlands utan planering kan man säga att Ponyo var lite tvärt om. Ponyo var den första Ghibli-filmen som redan från börjand planerades att lanseras utomlands. Dock blev reaktionerna på den inte så stora som de från början hoppas, lite tråkigt tycker jag.
Ponyo sägs vara Miyazakis sista film, han ska nu ha lämnat över filmskapandet till en yngre generation även om jag personligen hoppas att hanns kärlek och magi ska finnas kvar inom Ghibli.
En annan film från Studio Ghibli som jag ser fram emot hade premiär i Juli i år. Den heter The Borrower Arrietty och bygger på fantasyhistorien The Borrowers; om ett småfolk som lever sida vid sida med människorna och som ofta "lånar" saker (därav namnet). Det låter som en söt historia och även om det inte är en Miyazaki-film så ser jag fram emot den som sagt var.
En annan sak som jag vänta på som rör Ghibli och som jag bara måste nämna är ett spel! Den japanska titeln är Ni no Kuni och kommer till PS3 och Nintendo DS. Versionen till NDS heter Ni no Kuni: Shikkoku no Madoshi (eller på engelska; Ni no Kuni: The Another World) och är planerad att komma ut i december i år. PS3-versionen Ni no Kuni: Shiroki Seihai no Joo kommer troligen någon gång nästa år.
De båda Ni no Kuni-spelen bygger på arbetet mellan Ghibli och Level-5 (spelutvecklarna) och ska alltså utspela sig i en Ghiblivärld. De båda spelen ska också utgå från samma historia men de utvecklas separat så man kan förvänta sig att det kommer förekomma stora skilnader. Vill man kolla upp spelen finns det en del videos på youtube redan (och självfallet på en hög med spelsidor) och man kan nästan förvänta sig att det kommer fler.
Jag är väldigt förväntasfull inför det här, folk får säga vad de vill, det är Ghibli så jag SKA spela! Jag överväger till och med att köpa ett PS3 nästan enbart för detta. Men just nu är inte kassakistan särskillt full...
Vill man läsa mer om Ghibli kan man kolla dessa länkar:
http://www.ghibliworld.com/
http://www.onlineghibli.com/
Dagens spotify (måste bli): Joe Hisaishi – Spirited Away - Reprise
men även: Joe Hisaishi – Princess Mononoke - Theme Song
Game of Thrones
Jag har hittat en tv-serie som jag verkligen ser fram emot. Game of Thrones bygger på George R.R. Martins bok med samma namn. En episk fantasyhistoria från en av mästarna. Och jag har ännu inte löst böckerna! Det blev ju lite fel med Legend of the Seeker (vilket jag fortfarande anses som ett stort svek!) så kanske kommer det här bli bättre?
Dengeki Daisy - Only Hope MMV
Det här är en MMV jag gjorde för nästan precis ett år sedan efter att jag börjat läsa mangan Dengeki Daisy. Jag älskar den serien och jag kommer säkert göra ett till inlägg om den så småning om. Mina MMV-kunskaper är inte särskillt bra och eftersom jag aldrig lyckats fått igång ett annat program (för att inte säga förstå mig på det) så har jag gjorde den i Windows Movie Maker.
Lägeskontroll
Jag kom på att det kanske var dags att göra ett personligt inlägg i bloggen och inte bara prata om serier hela tiden. Man kan ju tro att jag inte har något liv...
Det kanske är sant när jag tänker efter! Just nu händer det inte så mycket. Till veckan ska jag ha två möten med min jobbcoach men annars är min framtid oplanerad. Jag börjar bli lite ledsen och deppig, det är jobbigt att inte ha något att göra eller någon att umgås med. Som tur är så har jag snälla vänner som låter mig prata bort någon timme i telefonen <3
Pojken min sakner jag också :( Det är svårt när man har så pass stort avstånd och så olika liv som just nu. Ska jag vara ärlig så är jag rädd att vi inte kommer få ihop det i slutändan. Men det gäller bara att kämpa, har ju klarat fyra år nu (4,5 om man räknar från det att vi började prata med varandra) så ska förhoppningsvis lyckas ta oss igenom ett tag till. Det är faktiskt läskigt att tänka sig vara utan Marcus. Jag skulle vara så lös och förvirrad, så som jorden skulle känna sig om solen försvann. Det är i alla fall så jag föreställer mig känslan. Det är verkligen skrämmande.
Nu blev det för känslosamt, men appropå det så saknar jag Gotland också. För ett år sedan var jag uppi att lära känna nya vänner, förstå mig på systemet och bara ha kul. Varje dag var verkligen otroliga och roliga. Jag skanar verkligen de galna filmkvällarna på Fält, klubbkaka på Rindi, varje musikalträning (även om det ibland var jobbigt) och en massa massa andra saker. Små vardagssaker som gjorde livet lite bättre. Ett leende från en vän, ett skratt, ett skämt. 
Oj vad mycket som hinner hända på ett år! Jag måste verkligen ringa Olivia någon dag om hon inte ringer mig <3 Nu för tiden sitter jag ju bara här och tycker synd om mig själv. Det känns som om jag tagit rätt kliv i alla fall, att fortsätta plugga skulle inte leda någonstans. Men samtidigt känns det som om jag nu sitter fast. Som om jag bara väntar på att någon ska, på nåder, ge mig ett arbete. Och jag blir inte klok på det!
Jag har börja gått promenader i alla fall. Att röra på mig är verkligen något jag behöver. Jag sa till mig själv att det skulle vara lätt att gå ner i vikt om man bara bestämde sig för det, men jag måste erkänna att det är skitsvårt. att ha sådan kontroll på sig själv... Det är svårt. Speciellt när man älskar allt gott. Att äta är lite av en tröst, något att göra när man inte har något bättre för sig och något som kan få en att må bättre en liten stund. Att bara sluta, det lämnar mig bara grinig och ledsen. Jag vet att det måste göras men det är som sagt svårt.
oj oj, fortfarande svåra ämnen! Det är nog dags att rycka upp sig nu! Imorgon är det en ny dag med nya möjligheter ^__^
Lunch Queen
Mannen visar sig till viss del vara en bedragare, som inte drar sig för att sno pengar från sin egen familj och av diverse anledningar blir Natsumi kvar i familjen och börjar hjälpa dem i deras västerländska resturang. Med tiden kommer hennes förflutna upp till ytan, hon lär känna familjen på djupet och det blir svårt att hålla hennes lögn hemlig samtidigt som det blir allt svårare att avslöja att hon ljugit. Speciellt när det är den enda platsen hon faktiskt kännt sig riktigt hemma på många år.
Det är en lättsam och för det mesta rolig historia. och man blir hungrig! Men den har några allvarliga stunder också, och upplevelsen att äta medan man gråter är något som flera gånger kommer upp. Mer än så vet jag inte om jag borde säga om den. Se den själv och avgör ^_^
Toradora!
Yosh! Ny anime avslutad!! (jag inser verkligen att jag inte har något liv...)
Den här gången ä det Toradora! som jag sett klart. Historien är faktiskt riktigt roligt. Den handlar om två personer, Takasu Ryūji och Aisaka Taiga. Ryūji-kun har lärt sig att leva med att hans hårda utseende skrämmer folk trots att han inte alls är sådan som person. Verkligen inte. Han är istället en rolig kille som lagar mat och tar hand om sin lite barnsliga mamma och hans vänner kallar honom faktiskt några gånger för hemmafrun. En speciell egenhet som han har är att han inte tål att se en ensam strumpa ligga och skräpa, han måste hitta den matchande strumpan, om det så är hemma hos honom själv eller hemma hos tjejen han är kär i!
Taiga-chan är speciell hon med, hon är så gott som kortast i skolan och skulle vara liten och söt om det inte var för hennes personlighet. Taiga blir lätt arg och drar sig inte för att ta till våld vid ett sådant tillfälle, något som lett till att hon fått smeknamnet Palmtop Tiger (Te Nori Taiga).
Dessa båda personligheter hamnar i samma klass och av en tillfällighet blir de i maskopi med varandra för att försöka hjälpa varandra att bli tillsammans med de personer de är kära i. De börjar förstå varandra och en stark vänskap växer fram.
En anime i skolmiljö är verkligen inte ovanlig, men trots det tycker jag att Toradora! har något speciellt. Det är ingen enkel kärlekshistoria utan många händelser och sidohistorier dyker upp, vilket gör att berättelsen hålls intressant.
Stilen på animen var rilktigt bra, den hade en enkel grund men samtidigt är mycket arbete nerlagt på t.ex. ansiktisuttryck. Jag gillar också de strids-scener som är med eftersom man verkligen känner farten och beslutsamheten bakom! Även detaljer som ljud var trevligt, med röster med inlevelse och verkligen talande ljud. Speciellt älskar jag när Taigas mage kurrar :3
Serien har en mängd olika karaktärer som alla har olika personligheter. Dock går de ifrån de vanliga schablonerna så som att Kitamura-kun, skolans "student council vice-president" (Taigas kärleksintresse och Ryujis bästa vän) bara ska vara en pluggis som alltid följer reglerna. Han har sina egna problem och utbrott. Det är dessa saker som gör karaktärerna mänskliga och intressanta.
Jag njöt av att se den här animen, den gör mig glad ^_^ och jag måste säga att jag fick redan lite julkänslor när jag såg julaftonsavsnittet. tror det är avsnitt 19, det är nog ett av mina favoritavsnitt i serien.
Yosh, Yosh!!!
dagens spotify: Neverstore – Age Of Hysteria
Paradise Kiss
Historien då: Paradise Kiss utgår från flickan Hayasaka Yukari (som senare får smeknamnet Caroline). Hon har lessnat på att meningslöst försöka plugga och nå upp till sina föräldras förväntningar när hon inte har sinnelaget för studier. Mitt i hennes egen hopplöshet träffar hon på ett gäng designstudenter som praktiskt taget kidnappar henne och så småning om övertalar henne till att bli deras modell för en uppkommande modevisningstävling.
Dessa fyra personer har helt olika personligheter men de delar alla passionen för att föra märket Paradise Kiss framåt. De blir snabbt vänner med Caroline och även ett kärleksintresse uppstår mellan henne och "George".
Kort och gott behandlar serien livet, valen och framtiden. Hur vilsen man kan vara och hur mycket man ibland måste anstränga sig för att nå upp till sina drömmar, för att inte säga hitta dem!
Den här sortens anime blir verklig, man kan inte förvänta sig för orealistiska händelser eller ett "lyckliga i alla sina dagar". Lyckan i en sån här serie är låst för stunden precis som i verkliga livet. Äkta lycka kan bara uppstå i ett specifikt ögonblick. Det gäller att ta tillvara dessa.
Jag måste säga att på något plan älskar jag Paradise Kiss, men samtidigt hatar jag den. Det är en blandning av kännslor som jag bara tidigare upplevt en gång tidigar. nämligen när jag läste klart NANA. Detta är också något speciellt för Yazawa Ai som skapat dessa båda fantastiska serier. Nu ska jag sitta här och lida lite, sen är det dags att ge sig ut i anime-junglen igen <3
Jag kan få jobb... och grisar kan flyga...?
Jag är lite rädd att jag inte kommer kunna få något jobb men det borde väll finnas någon som vill ha mig? Jag är inte helt oduglig bara för att jag inte har någon hel arbetsutbildning eller läst klart på högskolan?
Nu har jag nyss kommit hem från stan och mitt två timmar långa möte med min nyblivna jobbcoach. Hon var riktigt trevlig och lika intresserad av att prata böcker som att hjälpa mig att skaffa mig en framtid xD Bokade in två nya möten med henne för fördjupning i CV/personligt brev och intervju, varav ett av mötena blir med några andra arbetssökande. Det känns rätt bra och jag kommer hamna rätt så småningom. Det gäller bara att få tag på ett jobb nu så får jag ändra mig senare för att se till att jag får något jag riktigt trivs med ^^
Inte gick det särskilt bra att cykla heller xD skulle kunna skylla på att det var väldigt lite luft i däcken men tror att största delen berodde på mig själv ändå! Har inte cyklat på jättelänge så jag var lagomt svettig och trött när jag väl kom fram >////<
Var in på biblioteket en snabbis också, slet åt mig några böcker jag hoppas ska hjälpa mig att rätta till tentan från sommarkursen. De har ju bytt utlåningssystem nu så äntligen kan man låna själv! Rätt skönt tycker jag ^_^ även om det ser lite tråkigare ut när de har bytt ut diskarna.
nu blir det väll lite animetittande och middag (jag får äntligen potatismos!) innan jag ska hämta syster i stan, den här gång med bil i alla fall, och inte cykel xD (usch vad lat jag låter...) Senare ikväll ska jag kolla runt efter lite andra arbetssökarsidor ^_^
Dagens spotify: Poco – Keep On Tryin'
(Och ja, jag satt igårkväll och hade inget bättre för mig än att ändra om min bloggs utseende. För en människa utan kunskaper innom kodmallar eller design tycker jag ja gjorde ett hel okej jobb :P ska så småning om hitta en ännu bättre bakgrund...)
Hanasakeru Seishōnen
Jag vet att det låter som en vanlig shojo-serie som är helt inriktad på kärleken med en väldigt enkel handling. Men så är inte fallet. Under sitt sökande dras Kajika in i politikens värld, speciellt politiken kring landet Raginei. Kungen i Raginei har dött och den nyinsatte regenten klarar inte av trycket utan blir bara rädd för sin egen säkerhet. Maktkampen i landet, kring slottet, om vem som har mest inflytande och som kan tjärna mest pengar på problemen, gör inte det hela bättre. Raginei står inför ett inbördeskrig och Kajika hamnar mitt upp i allt detta. Hon måste ta ställning och hjälpa sina vänner samtidigt som historien om hennes egen bakgrund kommer i dagern.
När det är sådana här historier, där det finns flera kandidater till hjältinnans hjärta, brukar jag ha svårt att gilla dem alla. Jag brukar låsa mig för en, men i HS gillar jag alla personerna. Man förstår nämligen historien bakom varje enskilld individ, varför de handlar som de gör, och det gör att jag inte kan tycka illa om någon. Det finns inga direkta gränser mellan svart och vitt, en stor del av historien är bara ett grått område, vilket gör att det känns lite verkligare. Detta ger animen ett djup som inte alltid annars finns där.
Konstigt nog grät jag inte särskillt mycket genom de 39 avsnitten. Annars är jag känd för att sitta och storböla till något helt trivialt.
Kort och gott: jag gråter alltid till film!
Men i det här fallet fick jag bara tårar i ögonen två gånger och jag grät aldrig riktigt. Detta innebär inte något dåligt, tvärt om. jag tror det var för att jag satt för spänd och hängde med lite mer än vanligt.
Och visst är pojkarna lockande, helt olika varandra även om de förs samman mot slutet genom sina känslor för Kajika. Jag lider med dem och glädjs med dem lika mycket, även om jag tycker Kajikas beslut var helt rätt! Mer än så kommer jag nog inte säga i frågan eftersom jag är rädd att avslöja för mycket ^_^
En sak är säker, jag kommer inte glömma den här animen i första taget!
Dagens (melankoliska) spotify: Yiruma – River Flows In You kan man tänka sig något vackrare?
Första helgen i September 2010
gårdagen var övergripande trevlig. Jag och syster var på stan eftersom det är strömmingslekshelg och det innebär munkar och godisremmar! och begagnad film för lite pengar :D Även om jag vet att jag borde spara alla små slantar jag har så var det både roligt och skönt att få lägga ut lite på onyttigheter xD
Efter diverse händelser på kvällskvisten, när jag skickat iväg syster på en buss ut i skogen, bestämde jag mig för att jag inte alls vela vara ensam hemma utan kastade mig i bilen och flydde upp till stugan och mor och far. Det blev en rätt mysig kväll med film men också en jobbig natt när jag inte lyckades sova så bra.
I dag klev jag dock upp redo för en ny dag med nya utmaningar... okej, jag kanske inte var riktigt så entusiastisk. Men upp kom jag i alla fall xD
Vi packade så småning om in oss i bilen och tog oss (hör och häpna) ännu längre in i skogen! Det skulle fraktas ved. Själv dumpade jag mina föräldrar med den uppgiften och tog min kamera och mp3 och gick ut och gick ^_^ Den lilla promenaden fick mig i alla fall på bra mycket bättre humör!
Efter skogsutflykten åkte vi tillbaka till stugan, där jag somnade nån timme och efter det grillades det och sen begav jag mig hem igen. Trevlig avrundning av lördagen sker framför datorn xD 
Dagens spotify: Rufus Wainwright – Hallelujah
Familj
De överbeskyddande alltså de personer som menar väl men som faktiskt ibland gör mer skada än nytta. Ibland bör banden brista lite. Människor behöver prova sina egna vingar och göra sina egna misstag. Det är trotts allt detta som man lär sig av mest.
De som inte bryr sig alls. För dem spelar det ingen roll vad som händer. Om det beror på att man har skaffat sig en ny familj, flyttat långt bort eller helt enkelt är okapabel till detta på annat sätt (genom sjukdom, alkoholism m.m) spelar ingen roll. Det är ändå något som påverkar en själv och ens familjeförhållanden.
Tragedin. tragiska händelser sker dagligen och alla människor kommer förr eller senare att faktiskt röra sig i tragedin. skjuta den på andra. Ibland sker detta bara för att man eftersträvar medhåll och medömkan, men det kan också vara ofrivilligt. Tragiska saker händer och det påverkar många runt om kring. Det spelar ingen roll om det är självförvållat, en olycka eller något annat. Man känner, man är där och det påverkar.
Familjer blir även komlicerad av personen i mitten, av en själv. Ingens familj är någonsin som någon annans, inte ens mellan syskon. Vänner, pojk/flickvänner, plastmammor, plastpappor... You name it. De finns där och de komplicerar förhållanderna något. Kanske är det också därför man ibland har svårt att se i denna förvirrande labyrint. Vart drar man gränsen? Borde inte familjen bestå av de personer man är närmast, som man hjälper och som man vet kommer hjälpa en själv? eller består familjen verkligen bara av blodsband?
personligen hoppas jag på det första, talesättet "blod är tjockare än vatten" har några gånger redan visat sig vara osant. I alla fall för mig.
Men det största problemet med "familj" är att den har en sådan makt. Man tar illa vid sig om en familjemedlem säger något elakt eller plötsligt vänder en ryggen. Man bryr sig inte om en främlig på stan skulle börja ifrågasätta en städvanor hemma men man skäms nästan om ens förälder skulle göra det. När en familjemedlem, eller vän som är som en, plötsligt håller något hemligt, bränns det ända in i själen. Men främligar hela dagarna går runt och håller hemligheter från varandra.
Det är det här nära bandet som är farligt, men kanske är det också det som gör det hela värt det?
Det spelar ingen roll om man delar samma blod eller inte, är man nära så är man. Det är detta som för mig innebär familj. Människor man bryr sig om, alltid!
Även om det ofta är jobbigt, och bråkigt, och tjatigt så vet man i alla fall att de finns där när det gäller. Det är de som hjälper en ta sig vidare i livet. Livet skulle vara tråkigt utan er, inte ens värt att leva. Jag är tacksam för er, så:
TACK!
dagens spotify: Dido – Thank You
