The Social Network
Japp. Ikväll var jag på bio igen. Förstår egentligen hur jag lyckas skrapa ihop pengar till det? men något skoj måste man ju få göra.
Filmen var bra och faktiskt väldigt mycket som jag förväntat mig. Det var ju inte en actionfyld komedi och inte heller ett tårfullt drama. Det var bara en film om en kille och en idé som förändrade hans liv. Precis vad filmen utlovade på förhand. Och visst var det intressant att få höra hur Facebook kom till, en sida vi idag inte blir förvånade så fort vi hör medlemsantal och hur mycket pengar sidan drar in per år. visst, man får ha med i beräkningarna att historien är lite ändrad för att passa en filmatisering. men samtidigt, sådana här "spelfilmsdokumentärer" är väldigt underhållande samtidigt som de faktiskt är allmänbildande på en annan nivå än vanlig spelfilm.
En av de största geniala sakerna med filmen var dess rappa dialoger och kommentarer. Man virrar bort sig och in i det hela. Man förstår inte allt vad de säger, speciellt när man själv inte kan knacka kod, men det behövs inte. Man får en annan sorts förståelse. Inte heller hänger man alltid med när flera olika samtal eller ämnen diskuteras samtidigt. Det gör inget heller. De snabba replikerna och rappa kommentarerna, snabba hoppen i handlingen och genialiteten som finns bakom varenda scen gör filmen till något extra. Något lite anorlunda. Något speciellt.
Okt. 24, 2010
Sen inleddes väntatet på Josefine. Hon är alltid lite sen ;D men söt är hon ändå så det gör inget xD När hon väl hämtade upp mig, sådär en halvtimme försent äkte vi hem till Lolla. Första gången jag var där ^_^ Och jag fick träffa Becca igen! <3 Och lära känna Harry, en liten knasig hund.
Det blev tacos och film först. Pratade väll under halva sådär. sen blev det lite Soul Calibur II som jag aldrig tidigare spelat. lärde mig en liten teknik ganska snabbt i alla fall och jag klådde Lolla några gånger. Det är så roligt att vinna! speciellt när det är första gången :P Tror inte Lolla tyckte det var riktigt lika roligt dock xP
Sen blev det i alla fall SingStar. tror inte mitt lag vann en enda turnering... Men det är roligt ändå :P Rösten sprack såklart eftersom jag de senaste dagarna inte ens kunnat prata när jag vaknar på morgonen. Fast då kämpar man på en stund till ändå!
Det var verkligen skönt att få krypa ner i sängen när man väl kom hem. Fast idag är jag på topphumör igen. Hade verkligen velat ha lite mer roligt idag. IStället har jag suttit och gått igenom en del på min Spotify. Hade tänkt rensa lite i dator med men tror inte jag kommer få tid med det. Istället satsar jag på att kolla lite på One Tree Hill och kanske leta upp någon ny asiatisk serie att se. Förslag välkomnas!
Personal Taste
Så är en till koeransk drama avslutad. Jag såg klar den inatt men orkade inte ladda upp då, så gör det nu istället. 
Killen Jeon Jin Ho (spelad av Lee Min Ho) är en helt vanlig man som är en ambitiös arkitekt. I en av de uppkommande arkitekttävlingarna vet han att det är ett speciellt hus som ligger till bakgrund till vad som egentligen söks. Och för att rädda sin firma bestämmer han sig för att grundligt granska det huset. Tyvärr så har huset alltid varit avstängd för offentligheten och Jeon Jin Ho anstränger sig för att övertala innehavaren Park Kae In (spelad av Son Ye Jin) att låta honom bo i ett av rummen. Av vissa händelser har Kae In fått uppfattningen att Jin Ho är homosexuel och efter lite eftertanke låter hon honom flytta in. här börjar historien om hur två så olika människor lever tillsammans och intrigerna tätnar hela tiden. I samma takt som kärleken... 
Serien har många plot-twist och en väldigt lång upplösning, det kändes nästan som om den började i avsnitt 10 eller 11 (den är 16 ep lång). Trots det så tycker man inte det blir långrandigt eller tråkigt. utdragenheten gör att man hinner lösa alla hängande trådar och ger tittaren en fin helhetsbild.
Personla Taste innehåller också en hel del triangeldraman (eller rektangel eller kvadrat eller vad fasikens man borde kalla det O___o) och visst känns det lite för dramatiserade men samtidigt blir alla karaktärer humana, med både för och nackdelar. Om det så är att de är för naiva, för tillitsfulla eller för rädda för att ta en diskussion och istället glider undan med halvlögner. Man kan identifiera sig med deras problem. Detta gör också att inte ens huvudpersonerna får ett för fantastiskt liv för att kunna vara en riktig människa. Personligen gillade jag hon som spelar Kae In mest när det gäller detta. Hon är inte för vacker på det vis som många kvinnor i serier ofta är. och jag bara älskar hennes minspel ibland! Där har ni en skådespelar som inte tänker på att hon ser ful ut när hon gör vissa miner. Tänker er bara att gråta, inte fasikens rinner tårarna alltid enkelt nerför kinderna inte. Man skriker och är röd och skrynklar ansiktet. Det kan hon göra med och det får en verkligen att tro att det är verkligt. 
Så sammanfattande tyckte jag serien var oerhört bra. och vissa scener... Omnonom <3 snygga killar, vackra kyssar och en liten hög med andra sensuella saker!
You're Beautiful
Grundhistorien handlar om en tjej (Go Mi Nyu) som blir övertalad att klä ut sig till sin tvillingbror (Go Mi Nam) och ta hans plats som pop-stjärna i ett band kallat A.N.JELL, medan han återhämtar sig efter en kosmetisk operation. Att klä sig som man och bo tillsammans med tre sjukt snygga killar för med sig sina problem. Speciellt om man måste hålla det hemligt så man inte hamnar på framsidan av varje skvallertidning i världen. Än värre skulle det vara om man blir förälskad...
Romantik och drama och massa musik, vad mer kan man önska? Jag är också väldigt glad för att karaktärerna fått så bra och verkliga känslor. Tjejen som spelar Go Mi Nyu/Go Mi Nam har verkligen lyckats ge karaktärerna olika personligheter, även om man nu bara ser den "riktiga" Go Mi Nam i några sekunder. Dessa sekunder var oerhört viktiga för mig och jag gillade verkligen dem (doki-doki-moment för mig även om jag nu vet att det egentligen är en kvinna).
Något annat som gör att jag gillar Go Mu Nyu är att hon påminner om en vän till mig <3
För de andra karaktärerns, så har man självfallet de vanligaste schablonerna. Den lite avvisande men innerst inne sårade och vackra killen, Hwang Tae Kyung (spelas av Jang Geun Suk, bakom på bilden), den lugne och sammansatta Kang Shin Woo (spelad av Jung Yong Hwa, vänster på bilden) och den söta bishounen Jeremy (Lee Hong Ki, höger i bild) som bara älskar sötsaker.
Hwang Tae Kyung, som förövrigt oftast är snyggare än på den bilden, har ett komplicerat förhållande till sin mor som också har varit en av Sydkoreas tidigare störta sångerskor. Deras släktskap har alltid hållits hemligt och anledningen varför är invävd i hela handligen av serien. Den sorg han bär på efter att sedan han varit liten fått höra att hans mor inte var intresserad av honom har gjort honom till en rätt elak människa, eller man kanske snarare ska säga tillbakadragen och avvisande?? Av någon anledning dras Go Mi Nyu till honom ändå, kanske beror det på att de gånger han visar sina mjukare, snällare sidor, så är de desto mer uppriktiga?
Shin Woo är stödkaraktären som rätt tidigt får reda på Go Mi Nyu's hemlighet. Men han väljer samtidigt att hålla vetskapen hemlig för att det roar honom. Med tiden utvecklar han känslor för Go Mi Nyu och detta är ett perfekt upplägg för ett triangeldrama. En sak som jag verkligen gillar med Shin Woo är på vilket sätt han alltid ställer upp för Mi Nyu redan innan sanningen är ute. Han är hennes vän även när han själv är djupt sårad.
Jeremy är den söta, utåtriktade, glada och lite tröga i gänget. Han inser inte att Mi Nam egentligen är kvinna, trots det blir han ändå påverkad av henne och han blir... ja, förvirrad? xD Det jag verkligen gillar med den här karaktären är att de lagt till ett djup som den här sortens karaktärer inte brukar ha. De brukar bara vara där för att vara söta och få fansen att gå "kya-kyaa", men en sak som förklaras i serien är att Jeremy kan vara allvarlig och sårad på ett sätt som man sällan ser. Han har en lösning på problemet också. Han åker buss!
Ja, ni läste rätt. Han har hittat en buss som oftast är tom. Den går en strecka runt i stan som tar en timme. Under den timmen på bussen kan han vara ledsen, känslig och djup. Där släpper han lös alla de känslorna. När timmen har gått och han kliver av bussen så återgår han till att vara den vanliga Jeremy. Det är hans sätt att ventilera. En av mina favoritscener utspelar sig faktiskt på bussen, även om inte Jeremy är min favoritkaraktär i serien.
Som ni ser så har serien mycket att dramatisera kring, och jag utlovar ögonblick som får folk att skratta och gråta. OCh den ger hopp. Behöver man verkligen så mycket mer än så från en serie?
Slutligen kan jag säga att det är en serie som verkligen påminner mig om Hana Yori Dango. Inte till handligen men till kännslan. Typerna av karaktärer är rätt snarlika och musiken spelar stor roll till hur känslan i serien är. Dessutom har jag blivit intresserad i Jang Geun Suk (han som spelar Hwang Tae Kyung) på samma vis som jag bleiv kär i Matsumoto Jun i HYD <3 Tror jag ska leta upp någon annan serie han spelar med i ^____^ Och jag ska självfallet leta reda på seriens OST!
Fruits Basket
Kategorier: Shojo, Drama, Romance & Fantasy
Mangaka: Takaya Natsuki
Antal vol: 23
Publicerade: 1999-2006
Antal ep i animen: 26
Serien Fruits Basket är en av de största shojo-serierna i västvärden. historien bygger på den asiatisk legend om de tretton zodiac-djuren.
Flickan Tohru har nyligen förlorat sin mor i en trafikolycka och har fått flytta in i ett tält och hon kämpar för att överleva på egen hand med jobb och skola samtidigt som hon försöker hålla det som en hemlighet från de människor som står henne nära. Trots detta upptäcks hon av Sohma Yuki, skolans okrönte prins, och hans kusin Shigure. De övertalar henne att bo hos dem tills hennes situation klaras upp, och som betalning sköter hon hushållet och matlagningen och allt vad detta innebär. Till huset kommer också Sohma Kyo, som inte alls kommer överens med Yuki.
Dock har familjen Sohma en stor hemlighet. De har en förbannelse vilande över sin släkt som hör att tretton medlemmar i familjen föds med en varsin ande från zodiac-legenden och att de förvandlas till respektive djur om de blir kramade av en vanlig människa av motsatta könet. Av en olyckshändelse råkar Tohru krama Kyo och han förvandlas. Thoru lovar att inte avslöja deras hemlighet och det beslutas att hon får behålla sitt minne (det finns en man som annars kan radera det). Vad de inte vet är att Thoru kommer förändra familjen Sohma för alltid.
Jag älskar den här serien. Den har ett väldigt sentimentalt värde för mig eftersom det var en av de första animer jag såg och den fastnade verkligen. Men jag gillar den också för att det är shojo när den är som bäst. En blandning av skola, kärlek, vänskap och lite fantasy. Och med precis rätt mängd av allt. Det finns även en härlig humor som gör att man ibland bryter ut i skratt mitt i allt.
Samtidigt behandlar serien stora och lite svåra ämnen, speciellt utanförskap. 
Det är också från detta som serien har fått sitt namn.Tohru har en flash-back till när hon var liten, ett tillfälle på dagis när alla barnen skulle leka fruktsallad (Fruits Basket på engelska). Ni kanske vet hur leken går till? Annars kan ni kolla här. Man delar ut olika frukter till barnen i vilket fall och sen ropas de olika frukterna upp. Men Tohru fick ingen frukt av lekledaren, hon fick onigiri (risboll). Som det lilla och lite blåsta barn hon var, tänkte hon inte längre än att det är gott med onigiri så hon var glad att hon fått just det. Men eftersom det inte är en frukt blev hon aldrig uppropad och hon blev verkligen ledsen över detta samtidigt som hennes lekkamrater skrattade åt henne.
detta är ett bra bevis på vart Thoru kommer ifrån, samtidigt som det förklarar vem hon kom att bli. I serien är hon en väldigt snäll, fortfarande lite blåst, och lugn tjej. Hon är en sådan som alltid ser något gott hos andra och som aldrig någonsin skulle tillåta någon att vara utanför.
Hela hennes person påverkar alla andra karaktärerna i serien så oerhört mycket, samtidigt som hon aldrig förstår det själv. Tohru blir ett ljus i mångas inre mörker, speciellt för familjen Sohmas medlemmar, som väldigt länge sett sitt liv som en förbannelse och straff.
Serien påverkar också tittaren och man känner sig alltid som en bättre människa efter läst eller sett den. Kanske är det detta som lättast kan beskriva historien egentligen? Att finna glädje och guldkorn i alla tillfällen och hos alla människor, är något vi alla bör lära oss.
Mer än så kanske jag inte ska säga om historien. Ni måste få uppleva den själva. Jag rekommenderar dock främst att man läser mangan. Animen är jättebra och följer historien väldigt väl. Dock, som så många andra animer baserade på mangaserier, slutar den väldigt tidigt i historien så mangan innehåller så mycket mer. Det är inte förens på slutet som alla punkter knyts samman till ett hoppfullt packet.
Dessutom har mangan fler doki-doki-moments med Kyo och Yuki (nej inte samtidigt xD) än vad animen har.
The Last Airbender
Jag gillar verkligen den tecknade serien, den har allt man vill ha av en serie. Strider, kärlek och humor (för att inte glömma; en sammansatt story). samtidigt passar den många i alla åldrar. Den blir aldrig för barnslig och inte heller för allvarlig för att vissa inte ska vilja se den.
Det jag vill komma till genom att säga detta är att förklara att serien har potential som gör att man faktiskt skulle kunna få en riktigt bra film. Dock blev det inte riktigt så...
För det första, skådespeleriet: Jag gillade inte de flesta skådespelarna och det om något bäddar för en dålig upplevelse. Killen som spelar Aang känns för barnslig för att kunna ge inspirerande tal och ta på sig rollen som "The Avatar". Tjejen som spelar Katara var bara en dålig skådespelerska och han som spelar prins Zuko hade nog utseendet emot sig för att tilltala mig personligen. Dock lyckas han i alla fall få fram den press och sorg som prins Zuko har över sig.
Två som jag inte hade så mycket emot var Sokka och prinsessan Yue. Han för att han fått tag på sin karaktär även om de utelämnat hans skeptiska sida och de olyckor han alltid utstår (att jag sedan inte på en gång la märke till att det var Twilight-Jasper skyller jag på frisyren xD). Prinsessan gillar jag mest för att hon var sjukt fin, speciellt håret. Och för att hon var en av de få som klarade skådespelandet rätt bra.
För det andra, historien: Visst, de håller sig någolunda till den ursprungliga historien men de stressar främst igenom allt. Ungefär:
vi träffade en främling
- > hängde på honom utan ånger eller eftertanke
- > bestämde oss för att få igång en revolt
- > lyckas
- > nordfolket välkomnar oss, och kriget vi för med oss med öppna armar
- > slutstrid
- > slut
Inga riktiga förklaringar ges (förutom vem "The Avatar" är). Ingen eftertanke. Inget mellanspel/paus. Allting bara stressas igenom som om det bara är slutstriden som faktiskt kan ge något åt historien. Den tecknade serien har mer djup än så. Självklart kan det bero på att den är uppdelad på många mindre bitar i sina avsnitt och man lättare förstår allt då. Men det är vid sådana tidpunkter det faktiskt är ok att ändra grundhistorien bara för att ge filmen ett till lager. Man hinner ju knappt se att Aang sörjer sin familj/vänner innan det blir relevant.
Självfallet får man tänka på att det är en film med rätt låg budget och som främst riktar sig till yngre åldrar. Men samtidigt skulle man faktiskt med rätt lätta medel kunna göra förändringar som skulle vara positiva för resultatet.
Trots mina klagomål så finns det några saker jag tyckte var helt okej i filmen i alla fall. En av favoritscenerna är den lilla kärleksscenen mellan Yue och Sokka och sedan prinsessans offer. Det var rätt fint och gav mig ett litet fladder i magen (jag vet, jag är en obotlig romantiker <3 ).
På den positiva sidan ligger också en del av effekterna. Jag vill inte säga att allt var bra, ibland kändes det bara som mjölkning av alla rörelser följd av flygande eldbollar och vatten. Men scenen med vågen blev i alla fall intressant. Verkligen en sån där avgörande scen som behövs i en bra slutstrid (och relativt bättre än en del annat).
Som nummer tre (dock inte sämst) var musiken. De har i alla fall lyckats med något :D
Vad skulle jag ge filmen då? Det är svårt det här med betyg, jag är oftast för snäll och positiv. I det här fallet drar jag nog till med ett 2/5 i alla fall... Ni får säga vad ni vill!
BTW: det var roligt att gå på bio även om filmen inte var någon höjdare så kvällens betyg skulle nog vara en fyra. Jag behöver inte mycket för att vara road i alla fall ^___^
+ kärleken, effekterna av vattnet, musiken
Bio okt/nov
Det är två filmer som jag särskillt ser fram emot för tillfället. Först är det Scott Pilgrim vs The World, som har premiär den 29e oktober. Den verkar sjukt rolig och Michael Cera är toppen som en mysig nörd och tror jag gör filmen toppen :D
Den andra filmen är kanske lite självklart Harry Potter and the Deathly Hallows - Part 1 (blir ett lite tråkigt namn xD). Harry Potter har hängt med mig sedan första boken kom ut och jag har växt upp tillsammans med böckerna. Filmerna är aldrig lika bra som böckerna men en helt ok tappning i vilket fall. Nu ser jag fram emot början av slutet. Jag hoppas verkligen de fått med allt det mörker som finns i boken och som blivit utlovad i filmen. Jag vill inte ha några barnsligheter här nu, gör ett bra slut! Premiär den 19 november. Del två kommer kunna bli en läglig födelsedagspresent till mig nästa år ^_^
Oktober 2010
Hemma
Idag inledde jag åter resan hem. Det var inte alls roligt att åka från katrineholm igen, dock blev det lite lättare än vanligt för at jag klev upp tidigt i morse och fick sömnigt säga hej då till pojken innan hann gick till jobbet och jag kunna lägga mig och sova igen. Det blev alltså inget stort och översvallande avsked.
Tågresan var för det mesta som den brukar vara, tysta men okej medpassagerare, lite åksjuka och tråkigheter. Dock fick jag träffa Becca i Stockholm en snabbis vilket var nice och jag åkte dessutom X2000 hela vägen vilket var skönt.
När jag kom hem blev det en snabb runda inne på Lidl innan jag fick hem och äta och träffa djuren samt snabbt slita upp väskan. Sen bar det iväg till farmor för att fixa gardiner och fika.
Nu sitter jag här hemma med en säng full av saker som jag måste möblera tillbaka i mitt rum. Jag har verkligen fått en uppenbarelse idag. För en gång skull vill jag bli riktigt vuxen.
Detta kanske behöver sin förklaring? För det är ju inte meningen att det ska vara något konstigt med att vilja bli vuxen vid min ålder eller så. Grejen är att jag, så fort det har varit svårt med problem och åtaganden och jag suttit och pratat med mamma om det har jag utbrustigt "Jag vill vara liten igen. Då var allt så enkelt." och till viss del menade jag det verkligen. Men just nu känns det som om jag kan och vill kämpa på vuxnas vis. Jag vill ha ett jobb och åtaganden. Bli tvungen att bära hem mjölken varje dag och få allt att fungera. Jag vill bygga mitt eget liv och mitt eget hem. Idag känner jag verkligen att jag vill kämpa!
Om detta bara är ett infall eller något som kommer hänga i sig är jag inte helt säker på. något jag dock är säker på är mina egna känslor just nu och jag vet också att jag har människor som ställer upp och finns där för mig.
Så snälla ring om ett jobb. Nu! För jag är redo...
Höst och regn
Men frånsett min skeptiska sida när det gäller höst och vinter så är det i alla fall en av de vackraste årstiderna. Vissa kan inte förstå hur jag kan säga vacker om en årstid när växterna dör och det bara är blött. De människorna tror bara att sommaren, liv och ljus kan vara vacker. Men så är det inte för mig. Hösten är en rätt sorglig årstid. Men sorg kan vara så underbart vackert.
Jag tänker njuta av det. Att känna mig lite missmodig och sorglig. För man kan alltid påminna sig om allt bra senare. Den ger en skör och vacker känsla. Något som lätt rör sig inom en men som man aldrig någonsin kommer kunna förstå eller få tag i. Och sen får regnet skölja bort allting. Rensa kroppen och själen på samma sätt som den renar välden. Det blir lite som att gråta, när man fått ur sig all häftighet och vrede. Sorg och smärta. Så blir man mycket lättare, och lite tom. Man kan börja fylla på allting på nytt. Man vet att man lever.
Några spotify-länkar förknippat med höst och regn:
Yiruma – Kiss The Rain
Rain – Crazy
Turin Brakes – Rain City
John Fogerty – Who'll Stop The Rain
Rod Stewart – Have You Ever Seen The Rain
Yiruma – Autumn Scene
Crashdiet – Falling Rain
fotografering
Idag hade jag tänkt tagit med kameran ut och fotografera lite. Typ dokumentera hösten och Katrineholm bara för att det är roligt. Men när jag vaknade imorse så regnande det något fruktansvärt och det har inte slutat än... Visst det har lugnat ner sig men jag har ingen lust att gå ut med en känslig kamera i fukten och vattnet.... Dessutom tror jag det är bra om jag är hemma för Camilla verkade orolig över Daniel och Dennis som båda är sjuka och hon kan inte vara hemma med dem. Hon bad mig flera gånger ringa henne om det var något.
Tjo en ursäkt för att inte gå runt på stan och lämna ut CVn!... Gud vad dålig jag är! Men det är så sjukt svårt att komma och störa och be om nåt sånt. Typ "Ursäkta, men jag är desperat och undrar om ni har något jobb över åt mig?" eller liknande. Och mitt jäkla stress över att få tag på ett jobb får mig att sova dåligt. Mitt i natten kan jag bara vakna och tänkta "kom jag ihåg att kolla mailen? Och kom jag ihåg att gå igenom arbetsförmedlingens annonser igen?"
Apropå sömn och drömmar. Inatt drömde jag att jag och syrran lekte i snön på en av täkterna nära där vi bor. Vi kastade snö på varandra och skrattade samtidigt som vi hade ett väldigt allvarligt samtal om något jag inte minns. Jag tror jag börjar längta till julen O___o och snön och kylan.... Men först är det Halloween och jag vill göra något roligt i år, fast det är väl bara att glömma egentligen...
Hush, hush
boken handlar om en tjej vid namn Nora. Hon lever ett vanligt liv med de flesta problem tonåringar har. En dag bestämmer hennes biologilärare att Nora och hennes bästa vän Vee pratar för mycket på lektionerna och att det är dags att byta platser i salen. Nora hamnar bredvid den konstiga och lite läskiga killen Patch och blir tvungen att jobba tillsammans med honom. Patch går alltid klädd i svart och han visar aldrig vad han tycker och tänker. Han är helt enkelt en människa helt klädd i hemligheter. Nora bestämmer sig för att ha så lite med honom som möjligt, men vissa händelser gör ändå att hon blir tvungen att ta reda på mer om honom. Fast har det egentligen med händelserna att göra eller helt enkelt hur hans leende får henne att känna?
när Nora listar i Patch liv uppdagas också sanningen om henne själv. Hon blir inkastad i en övernaturlig strid av änglar och fallna änglar som utspelar sig mitt i allt normalt. Det är inte åter igen en vampyrhistoria. Jag menar då inget dåligt med vampyrer, vissa historier kan vara helt otroliga. Men det har blivit rätt mycket av det på sista tiden och det känns lite nyskapande med änglar istället. Dock måste man se boken för vad den är, en ungdomsroman och ingen high fantasy, så självfallet kan man inte förvänta sig för höga grader av detta.
Becca Fitzpatrick har lyckats skapa en ballans mellan fantasyn och tonårskärleken som gör att jag faktiskt längtar tills bok två kommer ut på pocket så jag har råd att köpa den. Hush hush har för övrigt kommit ut på svenska också men jag rekommenderar ändå folk att läsa den på engelska, det låter mycket bättre. Det finns en risk att det mesta kan låta löjligt översatt på svenska.
