Model (manhwa)
Titel: Model
Volymer: 7
Kategorier: Fantasy, Romance, Manhwa
skapare: Lee So-young
Den koreanska Model är en historia om en asiatisk tjej som bor i Europa och försöker utveckla sin talang som konstnär. En kväll släpar hennes vän hem en avsvimmad kille hem till henne och lämnar honom där. Jae (tjejen) blir lite orolig, en vilt främmande man är trots allt i hennes lägenhet, men hoppas han kommer sova rätt igenom natten och går själv och lägger sig. Hon lyckas inte somna och rätt som det är står främlingen där, bredvid hennes säng. Han böjer sig över henne och biter henne! Jae vaknar sen upp förvirrad, blev hon verkligen biten, av en vampyr? eller är det någon konstig dröm hon haft? Hon reser sig ur sängen och där ligger mannen, sovandes på hennes golv. Det var ingen dröm ändå.
härifrån utgår historien om hur Jae och vampyren, Michael, ingår ett avtal, där han låter henne bo hos honom och försöka hitta inspiration till att måla av honom, som betalning för blodet han fick. Men att bo i en vampyrs hem medför konstiga möten med främlingar, stora hemligheter och en väv av frågor.
För det första måste jag nämna stilen när jag pratar om den här mangan. Liksom de flesta andra manhwor samt exempel serierna Death Note och Godchild är det här en serie som jag blev lockad av utseendet på. ( Och tack vare min kära vän J-chan som jag faktiskt lånade alla volymer av ^__^) De flesta manhwor har mycket mer arbete på stilen och och de skiljer sig en hel del från den japanska mangan.
Men också som de flesta manhwor (nu rationaliserar jag mycket) har Model en mer hoppande story. Hoppande på ett sätt som jag tycker är lite störande. Det är en sak när man inte avslöjar handlingen och sambandet i förväg men manhwa gör det oftare svårare att förstå vart avbrotten mellan händelser, minnen och annat finns. det kan pågå ett samtal mellan två människor och sen plötsligt övergå (utan avbrott) till den ena av dessa personers tänkar något om samtalet typ dagen efter eller så. Jag blir alltid så förvirrad av det. Antagligen är det detta som gör att manhwa blir väldigt lockande för vissa, men inte för mig. Trots det kommer Model vara en serie jag kommer rekommendera. Den är annorlunda.
Tema då? Den diskuterar kärlek väldigt mycket, och dödlighet så klart. Och beroende är ett underliggande ämne. Jae blir nästan beroende av vampyren och lite manisk över tanken på att få reda på allt. Samtidigt vet vi att alla vampyrer är beroende av blod. Familj är åter igen något som kommer in. Själva begreppet och vad det innebär för en människa.
Jag älskar hur de förklarar själarna, dock tas det upp för lite. Det blir aldrig helt klargjort. Kanske är det därför som jag gillade just den biten så mycket? Den gav min anledning att tänka vidare. och jag fick många idéer som jag skulle vilja använda i någon av mina egna historier någon gång.... Jag gillade även slutet på historien, hur allt knyts ihop och blir förklarat. Ändå hade jag önskat att det fanns lite mer utrymme för detta. Istället för att göra en lite tjockare volym för slutet skulle man kunna dela det på två, så att allt inte kändes som lite för enkelt och så. En stor uppgörelse blev det ju inte riktigt...
... Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva min känsla inför den här mangan egentligen... Kanske är det lättast att säga att man blir förförd? för trots de saker jag störde mig lite på och de konstiga ickeexisterande gränserna så blir man förförd av stilen och av hela historien. En sorgsen vampyr som stöter bort mänskliga känslor... fast samtidigt finns de ju där. Alltid...
Nu ska jag inte avslöja något mer, men rekommenderar gör jag i alla fall ^__^
Hana no Kishi
Det är en relativt vanlig shojomanga, ändå har den en stil och en känsla som får den att sticka ut lite. Och en härlig humor med! Jag har hittills bara läst tre volymer, så vi får se hur allt utvecklas. Men det känns riktigt lovande i alla fall.
Fruits Basket
Kategorier: Shojo, Drama, Romance & Fantasy
Mangaka: Takaya Natsuki
Antal vol: 23
Publicerade: 1999-2006
Antal ep i animen: 26
Serien Fruits Basket är en av de största shojo-serierna i västvärden. historien bygger på den asiatisk legend om de tretton zodiac-djuren.
Flickan Tohru har nyligen förlorat sin mor i en trafikolycka och har fått flytta in i ett tält och hon kämpar för att överleva på egen hand med jobb och skola samtidigt som hon försöker hålla det som en hemlighet från de människor som står henne nära. Trots detta upptäcks hon av Sohma Yuki, skolans okrönte prins, och hans kusin Shigure. De övertalar henne att bo hos dem tills hennes situation klaras upp, och som betalning sköter hon hushållet och matlagningen och allt vad detta innebär. Till huset kommer också Sohma Kyo, som inte alls kommer överens med Yuki.
Dock har familjen Sohma en stor hemlighet. De har en förbannelse vilande över sin släkt som hör att tretton medlemmar i familjen föds med en varsin ande från zodiac-legenden och att de förvandlas till respektive djur om de blir kramade av en vanlig människa av motsatta könet. Av en olyckshändelse råkar Tohru krama Kyo och han förvandlas. Thoru lovar att inte avslöja deras hemlighet och det beslutas att hon får behålla sitt minne (det finns en man som annars kan radera det). Vad de inte vet är att Thoru kommer förändra familjen Sohma för alltid.
Jag älskar den här serien. Den har ett väldigt sentimentalt värde för mig eftersom det var en av de första animer jag såg och den fastnade verkligen. Men jag gillar den också för att det är shojo när den är som bäst. En blandning av skola, kärlek, vänskap och lite fantasy. Och med precis rätt mängd av allt. Det finns även en härlig humor som gör att man ibland bryter ut i skratt mitt i allt.
Samtidigt behandlar serien stora och lite svåra ämnen, speciellt utanförskap. 
Det är också från detta som serien har fått sitt namn.Tohru har en flash-back till när hon var liten, ett tillfälle på dagis när alla barnen skulle leka fruktsallad (Fruits Basket på engelska). Ni kanske vet hur leken går till? Annars kan ni kolla här. Man delar ut olika frukter till barnen i vilket fall och sen ropas de olika frukterna upp. Men Tohru fick ingen frukt av lekledaren, hon fick onigiri (risboll). Som det lilla och lite blåsta barn hon var, tänkte hon inte längre än att det är gott med onigiri så hon var glad att hon fått just det. Men eftersom det inte är en frukt blev hon aldrig uppropad och hon blev verkligen ledsen över detta samtidigt som hennes lekkamrater skrattade åt henne.
detta är ett bra bevis på vart Thoru kommer ifrån, samtidigt som det förklarar vem hon kom att bli. I serien är hon en väldigt snäll, fortfarande lite blåst, och lugn tjej. Hon är en sådan som alltid ser något gott hos andra och som aldrig någonsin skulle tillåta någon att vara utanför.
Hela hennes person påverkar alla andra karaktärerna i serien så oerhört mycket, samtidigt som hon aldrig förstår det själv. Tohru blir ett ljus i mångas inre mörker, speciellt för familjen Sohmas medlemmar, som väldigt länge sett sitt liv som en förbannelse och straff.
Serien påverkar också tittaren och man känner sig alltid som en bättre människa efter läst eller sett den. Kanske är det detta som lättast kan beskriva historien egentligen? Att finna glädje och guldkorn i alla tillfällen och hos alla människor, är något vi alla bör lära oss.
Mer än så kanske jag inte ska säga om historien. Ni måste få uppleva den själva. Jag rekommenderar dock främst att man läser mangan. Animen är jättebra och följer historien väldigt väl. Dock, som så många andra animer baserade på mangaserier, slutar den väldigt tidigt i historien så mangan innehåller så mycket mer. Det är inte förens på slutet som alla punkter knyts samman till ett hoppfullt packet.
Dessutom har mangan fler doki-doki-moments med Kyo och Yuki (nej inte samtidigt xD) än vad animen har.
Kaichou wa Maid-sama!
Serien är en relativt vanlig shojo med kärlek, vänner och skola. Den handlar om en tjej vid namn Misaki som har blivit "student president" i sin skola genom hårt arbete. Hennes baktanke med detta är att få bukt med killarnas bus och få ordning på skolan. Men Misakis familj är fattig så för att få sitt liv att gå ihop jobbar hon extra på ett maid-café. Bara tanken på att någon skulle få reda på detta skrämmer henne så hon är alltid tvungen att dölja den delen av sitt liv för alla hon möter. Men en kille, Usui Takumi, får reda på hennes deltidsjobb av en händelse och Misaki, som annars inte alls har något till övers för killar, blir tvungen att lita på att Usui inte ska avslöja henne inför hela skolan. Samtidigt som hon får stå ut med hans egenheter och retfullhet.
Animen är bra mycket kortare än mangan men trots det tycker jag att den fick ett rätt bra slut. Om man ser animen utan att läsa serien så känns den ihopknyten och avslutad. och för någon som började med mangan, så som jag, finns inte mycket att invända. Trots det hoppas jag att de ska få för sig att göra en andra säsong eftersom jag hade väldigt trevligt att se händelserna utspelas framför mig i färg <3
Bleach: Fade to Black
Den tredje filmen som bygger på Bleach. Denna gång är huvudtemat minnen och länkar mellan människor även om minnet inte finns kvar. Soul Society blir attakerad av en varelse som kan ta bort minnet av den personen som den attakerar. Och plötsligt glömmer alla plötsligt bort vem Rukia är. Även Ichigo nere på jorden glömmer för en liten stund bort vem hon är även om hans minne snabbt kommer tillbaka. Ichigo förstår inte hur han kunna glömma Rukia ens för en stund och han blir orolig och ger sig av till Soul Society. Väl där upptäcker han att ingen kommer ihåg honom heller och han finner sig i kamp mot sina vänner, ensam men stark.
I denna film får man se några härliga strider mellan Ichigo och tidigare fienden (nu hans vänner) och även om de tar slut lite för fort så är det i alla fall något man njuter av. Dock kan jag tänka mig att det inte är lika bra när man inte tidigare sett Bleach. Om man är nybörjare på serien försvinner också en del förståelse i filmen eftersom allt inte förklaras så jag råder folk att se serien först.
Fast det är ingen dålig film på det sättet, utan kan fortfarande berätta något som alla kan tycka om. Stilen var bra mycket bättre än tvåan i alla fall om du frågar mig. Musiken... Nja inget sådär super, men en del igenkännande från serien vilket bidrar med kännsla. Budskapet är fint, att man för alltid är länkad till sina vänner hur det än kommer bli i framtiden. Men det var ingen superbra film. Den ligger på medel någonstans men jag skulle aldrig avråda någon från att se den! Dock är serien mycket bättre.
Oblivion Island: Haruka and the Magic Mirror
Handlingen är relativt enkel samtidigt som den behandlar ett av de sorgligsta fenomenen i världen. Glömda minnen. Haruka en skolflicka som bor tillsammans med sin pappa är inte riktigt nöjd med något. Hon saknar sin mamma och hon ser knappt röken av sin far längre då han alltid jobbar. En dag kommer hon ihåg att hon en gång i tiden fått en handspegel i present av sin mor. Samma dag råkar hon se en liten varelse stjäla hennes nycklar och för att få tillbaka dem följer hon efter den konstiga lilla saken. Plötsligt finner hon sig i en helt annan värld, en värld byggd av de gölmda föremålen.
Som så många andra teknade filmer har den här två lager. Den övre är Harukas äventyr i detta magiska land, vilket är relativt enkelt. Det andra lagret består av en påminnelse av att vi ofta förlorar och glömmer saker utan att det är meningen. Ett väldigt sorgligt budskap men något som också är ofrånkommligt. Filmen behandlar andra saker också så som vänskap och utanförskap, i alla fall till en viss del.
Jag har verkligen börjat älska den här filmen. Den har stunder man sitter och skrattar och andra där man sitter och gråter. Ett brett spektrum av känslor alltså. Den ger en konstig känsla av hopp. Något man kan behöva såhär års.
Desire Climax
OBS! Känsliga läsare bör inte läsa den här historian eftersom den inte för intet är märkt som smut. Heta scener är rätt ofta förekommande och för alla smutälskare där ute så kan jag lova att det här är något för er! Historien har faktiskt lite mer djup än många andra romantiska serier där ute, kanske beror det delvis på att den är så pass lång, 7 volymer, alltså sammanlagt 48 kapitel. det är mer än de flesta serier i samma genrer (dock inte helt ovanligt). vissa "plot-twists" kastar om hela historien på ett sätt att även det kan påverka vad man tycker om historien. Pesonligen tyckte jag inte att det gjorde så mycket, det var lite skönt med lite andra händelser än det förväntade. Dock var en bit på slutet inte helt och fullt till belåtenhet. Men sådant finns det alltid och man får tycka som man vill ^_^ Och det är en av de mangor som jag fortfarande tycker mycket om.
Är du fortfarande intresserad av att läsa serien så kan jag bara önska dig en trevlig läsning!
Bleach: The DiamondDust Rebellion
Bleach är en av de största shonenserierna i Japan och också i övriga världen och tävlar alltid stark mot den mäkta populära serien Naruto. Bleach: The DaimondDust Rebellion är den andra filmen som bygger på serien Bleach, (första heter Bleach: Memories of Nobody).
The DiamondDust Rebellion utspelar sig utanför själva serien så man behöver inte ha sett hela serien eller ens alls. Dock kan man ha lite svårt att förstå allt som ligger bakom karaktärerna om man inte har i alla fall lite kunskap om Bleach.
Hur var historien då? Jo, historien är rätt sammansatt och genomtänkt. Allt går inte helt upp för en förens i slutet. Ichigo fick självfallet visa sig lite förstående och cool och alla har en liten chans att slåss. Dock är själva handlingen egentligen helt inriktad mot en personlig strid mellan Hitsugaya Toshiro, kapten av "10th Division" och hans före detta bästa vän. Mer än så kommer jag nog inte gå in på anledningen till denna strid eftesom jag är för rädd för att spoila det hela.
Hur var då känslan? jag blev lite missnöjd första gången jag såg den eftersom stilen är rätt enkel och i bland nästan ful. I de flesta fall brukar man lägga ner mer energi och arbete bakom spin-off-filmerna men tydligen inte här. Musiken däremot är trevlig, mycket man redan känner igen från serien vilket gör att man vet när spännande och intressanta saker ska komma. Det fanns även lite nya inslag som var riktigt passande och som faktiskt gjorde att man kände lite skillnad mellan fimen och serien.
Så sammanlagt kan man säga att det var en helt okej film att se, dock skulle man kunna tänka sig något med lite mer effekt bakom när man tänker på serien. Historien känns för kort och enkel på något vis. Och väljer man mellan den här och första filmen skulle jag personligen välja den första trots att även den fick negativ kritik av många bleach-fans världen över.
Shinigami Lovers
Nu för en gångs skull ska jag berätta om en manga som jag faktiskt är lite missnöjd med. Den heter Shinigami Lovers. (För de som inte vet betyder shinigami ungefär dödsgud eller snarare... ja det är den japanska versionen av liemannen, de som kommer och samlar in själarna när man dör). Alltså grundidén till mangan är bra. Den handlar om en tjej vid namn Miku som älskar att måla och dekorera naglar över allt annat. en dag blir hon överkörd och en shinigami, Sei, kommer och kedljar hennes själ till honom. Dock var det inte hennes tur att dö och på grund av det misstaget är de kedjade med Thanato's Lover (kedjan mellan dem två som är onsynliga för andra) tills den dag som Miku ska dö på riktigt.
Om en mangaka som Shinjo Mayu (älskar<3) till exempel skulle kunna göra så mycket mer av historien. Lite mer smut, de är trots all kedjade till varandra! man skulle kunna slänga in någon svartsjuk före-detta, lite mer ingående vid skräcken att vara kedjad till någon för livet, en shinigami dessutom vars uppgift i livet är att skörda själar. Och utefter det skulle man sedan kunna gå vidare till kärleken och acceptansen. och insikten från Sei's sida också att han inte förstår Mikus liv genom att vara där utan tvärt om... Just nu blir det för mjäkigt och de liksom "Oj vi är kedjade till varandra... Okej då" typ.
men den var som sagt inte helt dålig heller, den är fint tecknad och kärleken är söt. Och visst man får ha lite överseende med att den inte är så särskilt lång; 11 kapitel och en special. Sei är dessutom väldigt cool och sexig i sina gotic-kläder och det är något som lockar fram min inre fan-girl i alla fall. (Kanske det är lite därför som jag skulle vilja ha mer smut med xD) Vilken tjej gillar inte en kille med lite mörker inom sig, och vad kan vara mörkare än jobbet som shinigami?
Så sammanfattningsvis, den är värd att läsa men förvänta er inte föör mycket!
Tonari no Shugoshin
Den här historien sträcker sig bara över två volymer och den är på inget sätt orginell. Dock är den halt klart värd att nämna, inte minnst för att den har några smut-delar som kan få vilket shojo-hjärta att klappa.
Handlingen är relativt enkel, en vanlig skolflicka, som kämpar på för att försörja sig och sin bror när deras förädrar varit döda i två år, råkar få tag på ett magiskt spelkort. Kortet framkallar en snygg Lancelot när hon är i "fara". Självklart blir de förälskade i varandra mendet är komplicerat när man kommer från två olika världar.
Letar man en kort serie att fördriva tiden med, läs Tonari no Shugoshin. Stilen är bra och handlingen helt okej men förväntar dig inget världsomvandlande xD 
Shinobi Life
Som om inte det vore nog för att utmärka den här serien så blandar man även in en hel del komplicerade tidsresor. Det finns så kallade "hål" i världen, de syns inte med blotta ögat men skulle man gå in i ett hamnar man i en annan tid. Vissa för dig bakåt och vissa framåt från "nuet". Ninjan Kagetora ramlar igenom ett sådant hål när han försöker försvara Beni-hime (prinsessa). Han landar rakt på en Beni i nutiden vilket nästan tar livet av henne. Denna Beni är Beni-himes ättling och med samma namn och väldigt lika utseende tar Kagetora miste och tror att det är hans Beni, från hans tid. Att han har gjort en tidsresa går inte heller upp för honom, han tror istället att det är fienderna som gett honom någon form av synvilla.
Historien blir snart mer invecklad när dessa tidshål allt mer används. Och det är inte bara svårt att hålla reda på vad som har hänt och inte mellan de olika tidsstoppen, det är farligt också. Möter man sig själv i en annan tid finns risken att man helt upphör att existera eftersom en tidsparadox uppstår.
Låter det komplicerat? Det är faktiskt det även om man har bra mer koll när man läser serien själv. Tänk er också vilka problem det skapar bara genom att man har människor ur olika tidsperioder i samma tid, sociala och språkliga bruk är annorlunda, för att inte säga kärleken.
Att det visade sig vara en sådan invecklad historia var något väldigt positivt för mig. Det är lätt att tröttna på shojo-serier som i stort sett har samma handling (även om shojo är en stor del av mitt liv!<3). Jag kom på mig själv flera gånger att sitta och tänka och fundera fram och tillbaka för att knyta ihop de olika händelserna. det är något som gör det hela mer intressant. Ännu finns det mycket mer att tömma ut i den här historien innan den är slut så med ett rekommenderande skratt ska jag nu sätta mig och vänta på nästa kapitel (samtidigt som jag letar något annat att läsa under tiden^___^)
Studio Ghibli och Hayao Miyazaki
Vad ska jag säga, jag är och förblir en Ghibli-älskare. Filmerna jämförs med de tidigare Disney och det med rätta. Speciellt filmerna av Hayao Miyazaki. Men även om de jämförs med Disneys filmer ska man på inget sätt blanda ihop dessa. Så som Disneys fantastiska sagor berör alla så har Ghibli sin aldeles egna stil och känsla. Ghiblis historier är ofta mer komplicerade och magiska än Disney. Magin är då inte helt uppenbar, så som Disney använder den i till exempel Askungen. Nej den finns där men det består inte bara av gnistor och ord, det är istället något som växer i historien, man vet att vad som helst kan hända.
Både Disney och Ghibli väver alltid in bra budskap i sina filmer och arbete som är nedlagt på att skapa en bra historia och väldigt vackra bilder är något de har gemensamt. Här är det inget som är ritat på en pisskvart och slängts ihop till en halvbra historia bara för att tjäna lite extra kronor. Det är historier som är genomarbetade, älskade och som riktar sig till alla.
Och musiken sen! Tror inte det går att hitta bättre filmmusik i tecknade filmer!
Spirited Away
Spirited Away (Sen to Chihiro no Kamikakushi) är inte den första Ghibli-filmen men det är den som fått mest utmärkelser utanför Japan. Jag har egentligen lite svårt att skriva om den filmen eftersom jag tycker om den så mycket och det är svårt att förklara känslorna man får. Är det någon som frågar mig om den brukar jag bara råda dem att se den. Men här måste man kanske beskriva lite i alla fall ^_^
Handlingen är, liksom många Ghibli-filmer, rätt avancerad så både barn och vuxna kan njuta av den. Den första scenen är på flickan Chihiro som sitter i baksätet på sina föräldrars bil och surar. De håller på att flytta vilket hon inte vill. Pappan som kör bestämmer sig för att ta en genväg men kör istället vilse, så de stannar. De upptäcker en tunnel, mitt ute i skogen, som de går igenom och kommer till en grupp, till synes, övergivna byggnader som ser ut som en nöjesfält. En utav byggnaderna är en resturang med ett uppdukat buffébord, fyllt med rykande färsk mat men utan tillstymmelse till människor. Chihiro blir orolig men hennes föräldrar sätter sig ner och börjar äta. Chihiro börjar vandra runt mellan byggnaderna och möter en mystisk pojke vid namn Haku. Han varnar henne att fly medan hon kan och Chihiro blir allt mer orolig och återvänder till sina föräldrar bara för att upptäcka att de förvandlas till grisar.
Chihiro inser att det är försent att fly och med Hakus hjälp (och några andra nyfunna vänner) lyckas hon få ett jobb hos den onda häxan Yubaba (som var den som förvandlade hennes föräldrar) i hennes badhus för gudar och andar, medan hon försöker klura ut ett sätt att rädda sig själv, sina föräldrar och till och med Haku.
Att beskriva handlingen såhär blir rätt dött måste jag säga, det låter lite konstigt. när man ser filmen framträder det hela på ett helt annat sätt. Spirited Away är i alla fall en historia fyllt med spänning, vändningar, magi och drakar. Det är också en film som man kan se om och om igen och alltid upptäcka eller förstå något nytt. Bara av att tänka på den gör mig lycklig.
De andra filmerna
Miyazaki har gjort många filmer och Studio Ghibli ännu fler, så jag tänker inte prata om alla. dock finns det en del guldkorn som i alla fall är väl värda att nämna.
Jag nämde Ponyo on the Cliff by the Sea (eller kort och gott Ponyo, se videon) som en film jag riktigt ser fram emot att se. När Spririted Away slog igenom utomlands utan planering kan man säga att Ponyo var lite tvärt om. Ponyo var den första Ghibli-filmen som redan från börjand planerades att lanseras utomlands. Dock blev reaktionerna på den inte så stora som de från början hoppas, lite tråkigt tycker jag.
Ponyo sägs vara Miyazakis sista film, han ska nu ha lämnat över filmskapandet till en yngre generation även om jag personligen hoppas att hanns kärlek och magi ska finnas kvar inom Ghibli.
En annan film från Studio Ghibli som jag ser fram emot hade premiär i Juli i år. Den heter The Borrower Arrietty och bygger på fantasyhistorien The Borrowers; om ett småfolk som lever sida vid sida med människorna och som ofta "lånar" saker (därav namnet). Det låter som en söt historia och även om det inte är en Miyazaki-film så ser jag fram emot den som sagt var.
En annan sak som jag vänta på som rör Ghibli och som jag bara måste nämna är ett spel! Den japanska titeln är Ni no Kuni och kommer till PS3 och Nintendo DS. Versionen till NDS heter Ni no Kuni: Shikkoku no Madoshi (eller på engelska; Ni no Kuni: The Another World) och är planerad att komma ut i december i år. PS3-versionen Ni no Kuni: Shiroki Seihai no Joo kommer troligen någon gång nästa år.
De båda Ni no Kuni-spelen bygger på arbetet mellan Ghibli och Level-5 (spelutvecklarna) och ska alltså utspela sig i en Ghiblivärld. De båda spelen ska också utgå från samma historia men de utvecklas separat så man kan förvänta sig att det kommer förekomma stora skilnader. Vill man kolla upp spelen finns det en del videos på youtube redan (och självfallet på en hög med spelsidor) och man kan nästan förvänta sig att det kommer fler.
Jag är väldigt förväntasfull inför det här, folk får säga vad de vill, det är Ghibli så jag SKA spela! Jag överväger till och med att köpa ett PS3 nästan enbart för detta. Men just nu är inte kassakistan särskillt full...
Vill man läsa mer om Ghibli kan man kolla dessa länkar:
http://www.ghibliworld.com/
http://www.onlineghibli.com/
Dagens spotify (måste bli): Joe Hisaishi – Spirited Away - Reprise
men även: Joe Hisaishi – Princess Mononoke - Theme Song
Toradora!
Yosh! Ny anime avslutad!! (jag inser verkligen att jag inte har något liv...)
Den här gången ä det Toradora! som jag sett klart. Historien är faktiskt riktigt roligt. Den handlar om två personer, Takasu Ryūji och Aisaka Taiga. Ryūji-kun har lärt sig att leva med att hans hårda utseende skrämmer folk trots att han inte alls är sådan som person. Verkligen inte. Han är istället en rolig kille som lagar mat och tar hand om sin lite barnsliga mamma och hans vänner kallar honom faktiskt några gånger för hemmafrun. En speciell egenhet som han har är att han inte tål att se en ensam strumpa ligga och skräpa, han måste hitta den matchande strumpan, om det så är hemma hos honom själv eller hemma hos tjejen han är kär i!
Taiga-chan är speciell hon med, hon är så gott som kortast i skolan och skulle vara liten och söt om det inte var för hennes personlighet. Taiga blir lätt arg och drar sig inte för att ta till våld vid ett sådant tillfälle, något som lett till att hon fått smeknamnet Palmtop Tiger (Te Nori Taiga).
Dessa båda personligheter hamnar i samma klass och av en tillfällighet blir de i maskopi med varandra för att försöka hjälpa varandra att bli tillsammans med de personer de är kära i. De börjar förstå varandra och en stark vänskap växer fram.
En anime i skolmiljö är verkligen inte ovanlig, men trots det tycker jag att Toradora! har något speciellt. Det är ingen enkel kärlekshistoria utan många händelser och sidohistorier dyker upp, vilket gör att berättelsen hålls intressant.
Stilen på animen var rilktigt bra, den hade en enkel grund men samtidigt är mycket arbete nerlagt på t.ex. ansiktisuttryck. Jag gillar också de strids-scener som är med eftersom man verkligen känner farten och beslutsamheten bakom! Även detaljer som ljud var trevligt, med röster med inlevelse och verkligen talande ljud. Speciellt älskar jag när Taigas mage kurrar :3
Serien har en mängd olika karaktärer som alla har olika personligheter. Dock går de ifrån de vanliga schablonerna så som att Kitamura-kun, skolans "student council vice-president" (Taigas kärleksintresse och Ryujis bästa vän) bara ska vara en pluggis som alltid följer reglerna. Han har sina egna problem och utbrott. Det är dessa saker som gör karaktärerna mänskliga och intressanta.
Jag njöt av att se den här animen, den gör mig glad ^_^ och jag måste säga att jag fick redan lite julkänslor när jag såg julaftonsavsnittet. tror det är avsnitt 19, det är nog ett av mina favoritavsnitt i serien.
Yosh, Yosh!!!
dagens spotify: Neverstore – Age Of Hysteria
Paradise Kiss
Historien då: Paradise Kiss utgår från flickan Hayasaka Yukari (som senare får smeknamnet Caroline). Hon har lessnat på att meningslöst försöka plugga och nå upp till sina föräldras förväntningar när hon inte har sinnelaget för studier. Mitt i hennes egen hopplöshet träffar hon på ett gäng designstudenter som praktiskt taget kidnappar henne och så småning om övertalar henne till att bli deras modell för en uppkommande modevisningstävling.
Dessa fyra personer har helt olika personligheter men de delar alla passionen för att föra märket Paradise Kiss framåt. De blir snabbt vänner med Caroline och även ett kärleksintresse uppstår mellan henne och "George".
Kort och gott behandlar serien livet, valen och framtiden. Hur vilsen man kan vara och hur mycket man ibland måste anstränga sig för att nå upp till sina drömmar, för att inte säga hitta dem!
Den här sortens anime blir verklig, man kan inte förvänta sig för orealistiska händelser eller ett "lyckliga i alla sina dagar". Lyckan i en sån här serie är låst för stunden precis som i verkliga livet. Äkta lycka kan bara uppstå i ett specifikt ögonblick. Det gäller att ta tillvara dessa.
Jag måste säga att på något plan älskar jag Paradise Kiss, men samtidigt hatar jag den. Det är en blandning av kännslor som jag bara tidigare upplevt en gång tidigar. nämligen när jag läste klart NANA. Detta är också något speciellt för Yazawa Ai som skapat dessa båda fantastiska serier. Nu ska jag sitta här och lida lite, sen är det dags att ge sig ut i anime-junglen igen <3
Hanasakeru Seishōnen
Jag vet att det låter som en vanlig shojo-serie som är helt inriktad på kärleken med en väldigt enkel handling. Men så är inte fallet. Under sitt sökande dras Kajika in i politikens värld, speciellt politiken kring landet Raginei. Kungen i Raginei har dött och den nyinsatte regenten klarar inte av trycket utan blir bara rädd för sin egen säkerhet. Maktkampen i landet, kring slottet, om vem som har mest inflytande och som kan tjärna mest pengar på problemen, gör inte det hela bättre. Raginei står inför ett inbördeskrig och Kajika hamnar mitt upp i allt detta. Hon måste ta ställning och hjälpa sina vänner samtidigt som historien om hennes egen bakgrund kommer i dagern.
När det är sådana här historier, där det finns flera kandidater till hjältinnans hjärta, brukar jag ha svårt att gilla dem alla. Jag brukar låsa mig för en, men i HS gillar jag alla personerna. Man förstår nämligen historien bakom varje enskilld individ, varför de handlar som de gör, och det gör att jag inte kan tycka illa om någon. Det finns inga direkta gränser mellan svart och vitt, en stor del av historien är bara ett grått område, vilket gör att det känns lite verkligare. Detta ger animen ett djup som inte alltid annars finns där.
Konstigt nog grät jag inte särskillt mycket genom de 39 avsnitten. Annars är jag känd för att sitta och storböla till något helt trivialt.
Kort och gott: jag gråter alltid till film!
Men i det här fallet fick jag bara tårar i ögonen två gånger och jag grät aldrig riktigt. Detta innebär inte något dåligt, tvärt om. jag tror det var för att jag satt för spänd och hängde med lite mer än vanligt.
Och visst är pojkarna lockande, helt olika varandra även om de förs samman mot slutet genom sina känslor för Kajika. Jag lider med dem och glädjs med dem lika mycket, även om jag tycker Kajikas beslut var helt rätt! Mer än så kommer jag nog inte säga i frågan eftersom jag är rädd att avslöja för mycket ^_^
En sak är säker, jag kommer inte glömma den här animen i första taget!
Dagens (melankoliska) spotify: Yiruma – River Flows In You kan man tänka sig något vackrare?
