AnnaMoonshadow

Idag tycker jag inte om mig själv. Jag är bitter och sur och hittar bara en massa problem. Jag skjuter ifrån mig allt detta så att ingen märker något. Inte förens nu. Allt bara går ut över en person och det är därför jag inte är glad på mig själv. Jag vet att det är orättvist men jag kan inte låta bli.

Och nu sitter jag här och tycker synd om mig själv. Jag skulle ge mig en riktig örfil om det faktiskt gick. Det spelar väll för fan ingen roll att vissa saker är skit. Jag behöver väll inte förstöra de saker som faktiskt är fantastiska i mitt liv??

jag ångra massa. Alla hätska ord och de elaka komentarerna. Nu får jag väll för fan ta och skärpa mig, när det fortfarande finns saker kvar att kämpa för?

Titel: Model
Volymer: 7
Kategorier: Fantasy, Romance, Manhwa
skapare: Lee So-young

Den koreanska Model är en historia om en asiatisk tjej som bor i Europa och försöker utveckla sin talang som konstnär. En kväll släpar hennes vän hem en avsvimmad kille hem till henne och lämnar honom där. Jae (tjejen) blir lite orolig, en vilt främmande man är trots allt i hennes lägenhet, men hoppas han kommer sova rätt igenom natten och går själv och lägger sig. Hon lyckas inte somna och rätt som det är står främlingen där, bredvid hennes säng. Han böjer sig över henne och biter henne! Jae vaknar sen upp förvirrad, blev hon verkligen biten, av en vampyr? eller är det någon konstig dröm hon haft?  Hon reser sig ur sängen och där ligger mannen, sovandes på hennes golv. Det var ingen dröm ändå.

härifrån utgår historien om hur Jae och vampyren, Michael, ingår ett avtal, där han låter henne bo hos honom och försöka hitta inspiration till att måla av honom, som betalning för blodet han fick. Men att bo i en vampyrs hem medför konstiga möten med främlingar, stora hemligheter och en väv av frågor.

För det första måste jag nämna stilen när jag pratar om den här mangan. Liksom de flesta andra manhwor samt exempel serierna Death Note och Godchild är det här en serie som jag blev lockad av utseendet på. ( Och tack vare min kära vän J-chan som jag faktiskt lånade alla volymer av ^__^) De flesta manhwor har mycket mer arbete på stilen och och de skiljer sig en hel del från den japanska mangan.

Men också som de flesta manhwor (nu rationaliserar jag mycket) har Model en mer hoppande story. Hoppande på ett sätt som jag tycker är lite störande. Det är en sak när man inte avslöjar handlingen och sambandet i förväg men manhwa gör det oftare svårare att förstå vart avbrotten mellan händelser, minnen och annat finns. det kan pågå ett samtal mellan två människor och sen plötsligt övergå (utan avbrott) till den ena av dessa personers tänkar något om samtalet typ dagen efter eller så. Jag blir alltid så förvirrad av det. Antagligen är det detta som gör att manhwa blir väldigt lockande för vissa, men inte för mig. Trots det kommer Model vara en serie jag kommer rekommendera. Den är annorlunda.

Tema då? Den diskuterar kärlek väldigt mycket, och dödlighet så klart. Och beroende är ett underliggande ämne. Jae blir nästan beroende av vampyren och lite manisk över tanken på att få reda på allt. Samtidigt vet vi att alla vampyrer är beroende av blod. Familj är åter igen något som kommer in. Själva begreppet och vad det innebär för en människa.

Jag älskar hur de förklarar själarna, dock tas det upp för lite. Det blir aldrig helt klargjort. Kanske är det därför som jag gillade just den biten så mycket? Den gav min anledning att tänka vidare. och jag fick många idéer som jag skulle vilja använda i någon av mina egna historier någon gång.... Jag gillade även slutet på historien, hur allt knyts ihop och blir förklarat. Ändå hade jag önskat att det fanns lite mer utrymme för detta. Istället för att göra en lite tjockare volym för slutet skulle man kunna dela det på två, så att allt inte kändes som lite för enkelt och så. En stor uppgörelse blev det ju inte riktigt...

... Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva min känsla inför den här mangan egentligen... Kanske är det lättast att säga att man blir förförd? för trots de saker jag störde mig lite på och de konstiga ickeexisterande gränserna så blir man förförd av stilen och av hela historien. En sorgsen vampyr som stöter bort mänskliga känslor... fast samtidigt finns de ju där. Alltid...

Nu ska jag inte avslöja något mer, men rekommenderar gör jag i alla fall  ^__^

Äntligen! Äntligen! ÄNTLIGEN! Nu kommer julkänslorna!

Förra november och december var helt fantastiska att jag i år var lite rädd att jag bara skulle vara uttråkad och deppig i år... Men så är det inte! Idag infann sig den där förväntan, helt på egen hand! Nu gäller det att spara ihop de få slantar jag har för att hitta awesome presenter till min familj och älsklingen.  Jag ska också köpa hem en flaska hjotronglögg, för även om ingen annan i min familj dricker det så tycker jag det är sjukt gott. För att inte nämna hur skönt det är att faktiskt ha värme och känsel i tårna för en stund :P

Jag är så glad! Tror bestämt att jag den kommande timmen ska koncentrera mig på att leta lite jobb, sen ska jag gå igenom min julmusik och kolla om den duger i år med eller om jag ska leta upp något nytt. Sen har jag väll tänkt få med en liten visning av harry potter 6 också så jag har den i färskt minne när jag går på bio idag.


Wiiiiiii!

En liten stämmningsfull bild bjuder jag på:

Halfway är en j-movie med mycket känsla och verklighet. Den är inte fantastisk och overklig, det är bara kort och gott en film om kärlek och problem man som ett par kan ställas emot i tider av förändring.

Filmen påminde väldigt mycket om animen (mangan) Bokura Ga Ita. Den har den där speciell känsla som gör att det blir verkligt, det känns nästan ibland som man står där bredvid och ser på istället för att sitta och kolla på en film. Det blir en liten fluffig känsla som är jättesvår att förklara men när huvudpersonerna är lyckliga eller förvirrade eller oroliga eller något känns det mer som om man är en vän som känner på samma sätt tillsammans med dem istället för en åskådare. Det är något som man endera gillar jättemycket eller också tycker man bara filmen blir seg och tråkig, det är lite svårt att finna något mellanläge.

samtidigt så är handlingen relativt snarlik Bokura Ga Ita så man känner igen sig lite, och gillar man den animen så gillar man nästan garanterat Halfway.

Söta pojkar finns det också gott om <3

Det känns som om jag slösar bort min tid. Jag är trött på det här nu! Jag vill vara glad och göra något meningsfullt. Inte sitta hemma vid datorn hela dagarna bara för att det absolut inte finns något för mig att göra. att bara vänta på att resten av familjen ska komma hem så jag kan ha aktiva samtal med dem i kanske fem minuter plus den tiden vi äter, innan det är dags att gå och lägga sig igen känns inte som ett riktigt liv. Mitt i natten ligger jag bara och frågar mig själv: Vad fan gör jag här egentligen?

Inte för att jag inte älskar familjen, men jag känner mig överflödig. De där +5 minuterna skulle de klara sig utan.
Jag vill härifrån. NU! och jag är arg på mig själv att jag inte sökte fler jobb när jag var i Katrineholm sist. Och jag är arg på mig själv för att jag imorgon har ett möte på arbetsförmedlingen som jag inte ser fram emot. Men mest av allt är jag arg på att det inte finns så himla mycket jag kan göra åt saken. Jag är i systemet och det är såhär det är. Inte bryr sig väll någon om att mitt liv hamnar efter? Att det inte går att hålla igång en relation med 15-20 minuters telefonsamtal 1-2 gånger per vecka spelar ingen roll, jag får inte fortare jobb för det. Och att jag vill hamna i Katrineholm bara för att kunna rätta till det spelar heller ingen roll. Inte så länge jag är utan erfarenheter och stark utbildning.

och sen går folk och klagar på att de inte får träffa sin pojk/flickvän på två dagar, eller att de inte har någon alls. Ibland önskar jag bara lite att jag var  ensam. inte för att jag inte älskar min pojkvän, att jag inte är lycklig med honom och vill vara med honom. Men om vi inte träffas hade jag inte haft samma press på mig nu.

Det är bara en stor härva av alltihop och mitt i sitter jag. Ingen förstår riktigt hur jag känner och ingen verkar ha tillräckligt mycket tid för att försöka. Jag skulle verkligen behöva lite uppmuntran nu, och något som faktiskt bevisar att jag tog rätt beslut när jag slutade plugga och att det är påväg åt rätt håll. För jag börjar bli så sjukt less på att slösa bort min tid på det här sättet. Jag är så trött...

Det finns gränser för alla, även för mig.

Jag är trött på att känna mig som om jag är den enda som försöker hålla igång min relation till vissa människor. Jag tänker inte peka ut någon speciell men det kan vara en partner, en familjemedlem eller en vän. Jag är less på att vara den som hela tiden ska ge vika och som ska ställa upp. Speciellt när man aldrig får något tillbaka.

jag vill inte behöva höra saker i tredje hand eller lista ut dem på egen hand. Jag vill höra saker från dig! Att ha en relation till en människa och man är själv beredd att göra allt för att vara ärlig och öppen och sen inte få samma sak tillbaka är rent ut sagt förjävligt.

Jag är trött på att slita ut mig själv för andra när jag inte får ut något av det. Men det är över nu. Jag har redan börjat sagt ifrån och det kommer jag fortsätta med. Jag orkar inte offra mig och ställa upp för andra, inte när jag inte lyckas göra det för mig själv. Och när ingen annan gör det för mig.

Så ta era jäkla problem och kör upp dem någonstans. Eller gå till någon annan än mig. För är ni inte beredd att kämpa från er sida så förvänta er inte att jag kommer finnas kvar. För det vägrar jag göra.

Jag vill inte vara en dörrmatta längre. Eller chaufför. Eller bollplank. Eller psykolog. Jag vill vara jag. Jag vill vara en vän. Och är jag inte det, då får det vara.

... Då behöver du inte mig.