Mars 19, 2011
Nej, jag tänker inte skriva om Japankatastrofen och de tankar jag har kring det. I alla fall inte nu. Vet inte hur jag skulle lyckas få ut allt jag haft i huvudet de senaste veckorna. Jag skrev däremot en artikel på Japan.ifokus.se så är ni intresserad, kolla där!
Jag tänkte istället avslöja att eftersom blogg.se har krånglat fram och tillbaka för mig den senaste tiden så har jag bestämt mig för att testa på blogger ett tag istället. Vill ni fortsätta läsa mina blogginlägg hänvisas ni därför vidare till: http://annamoonshadow.blogspot.com/
Kommer kanske ta lite tid innan jag dock är helt nöjd med inställningarna där med...
Puss och kram <3
Moon Called
Författare: Patricia Briggs
Kategorier: Fantasy, kärlek, nutid
Bokens huvudperson Mercy Thompson är en "walker", en människa som utan problem kan förvandla sig mellan människa och en prärievarg. Trots det försöker hon leva ett så pass normalt liv som möjligt. Och hon lyckas, nästa. Som om det inte var tillräckligt övernaturligt med att hon är kvinna och jobbar som bilmekaniker samt att hon kan förvandla sig till en prärievarg, råkar hon också bo granne med en väldigt snygg varulv. Som dessutom råkar vara flockledare för hela områdets varulvar. Och självfallet för ett par händelserna dem båda in i enkomplicerad historia som involverar mörka planer, blodsspillan och kidnappning. På vägen stöter de också på en hel del andra övernaturliga varelser, som på ett eller annat sätt lyckas passa in i ett modernt samhälle.
Det här var helt rätt sorts bok för mig för tillfället. Det finns ögonblick som får en att skratta samtidigt som Mercy är en kvinna som står på sig och som man drar lite karaktär ifrån. Historien är inte för invecklad utan man hänger lätt med. Även om både kärleken och spännigen hade kunnat vara större, känner jag mig verkligen manat att köpa nästa del i serien för att se vad som kommer skall.
en bok lätt värd de ca 80 kronor som jag la ut på den!
Sushi Cat
Häromdagen fick jag ett meddelande på Facebook från mina vänner på Gotland. de länkade ett spel som de trodde jag skulle tycka om. Jag bara älskar det!!!
Det heter Sushi Cat och går helt enkelt ut på att man ska mata en katt med sushibitar genom att sikta bra. Enkelt koncept som många små onlinespel, men sjukt sött :3 
Här hittar ni spelen:
Sushi Cat
Sushi Cat 2
Jan. 28, 2011 - små tankar om lolicondebatten
Jag måste ju bara komentera debatten när det gäller förbud mot viss manga och anime samt den omtalade domen där en man döms till flera tusen kronor i böter för att ha lolicon-hentai på sin dator.
Till att börja med, för er som inte vet så är lolicon ett ord som bildas av orden lolita och complex. Lolita betyder ungefär liten och söt och ett lolitacomplex är alltså när man gillar små, söta flickor. Lolicon är manga där ett lolitakomplex står i centrum, och där det förekommer kärlek och i vissa fall även sex. Ibland är karaktärerna i dessa fall ovanligt unga och i andra fall så ser de bara så ut. Den manliga motsatsen till lolicon är shota (shotacon) och relativt vanlig inom shonen ai och yaoi. (Jag vill också poängtera att i lolicon/shota är det inte heller ofta det förekommer våldtäktsteman utan det är en romantisk berättelse om en yngre och en äldre människa.) Och så var det hentai; hentai står för snusk och används vanligen som ett samlingsnamn för manga/anime-porr. Då förstår ni också vad lolikon-hentai är för något?
Det har varit en stor debatt ända sedan i somras om lolikons vara och icke vara i Sverige och huruvida det behövs en lagstiftning mot detta. En del människor, bland annat politikern Beatrice Ask, har uttalat sig om att lolicon är hemskt, liknat det vid barnpornografi och att det borde förbjudas.
I somras dömdes alltså också en man av tingsrätten, till att betala 25000 kronor i böter för att haft loliconhentai på sin dator och att det går under barnpornografilagen. Ärendet gick vidare till Hovrätten där ärendet åter togs upp och mannen fanns fortfarande skyldig, även om böterna här bara blev 5600kr.
För det första bör fakta kollas upp. Sådana som t.ex. Beatrice ska inte uttala sig i ämnet om de inte själva förstår sig på vad det egentligen handlar om. All manga är först och främst inte lolicon/shota. inte är det heller merparten av mangafantasterna som läser detta. Och lolicon är för det mesta inte manga om övergrepp på barn!
För det andra så tycker jag det är riktigt sjukt att lägga ner resurser och pengar på ett så banalt fall som detta. Personligen gillar jag inte lolicon och shota, jag tycker det är rätt äckligt och fel. Men om andra vill se på det så gör det inte mig någon. Inget barn har kommit till skada när serierna gjorts och därför tycker jag det är väldigt dumt att ens lägga energi på att döma in det som barnpornografi.
Dessutom kan man se det här fallet som ett litet övergrepp på tryckfrihetsförordningen som egentligen ska ge oss rätt att ge ut och läsa allt material utan censur. Vad jag vet så finns det skönlitterära verk som handlar om hur ett barn blivit övergripen av en förälder. Bör man döma de som läser de böckerna till böter också då? Båda boken och mangan är ju påhittade. Ska vi kanske, när vi ändå håller på, börja granska alla svenska "kultfilmer" där avklädda små barn förekommer? för kan inte det räknas som barnpornografi när vuxna människor sedan kollar på det?
Hur ska man veta vart man ska dra gränsen? Vem bestämmer det? För i detta fall tycker jag det mer låter som en bedömning om vad som "borde" vara rätt att läsa och inte något som är en direkt följd av ett brott mot en lag. Jag anser också att det är ett oerhört slöseri med resurser när man egentligen borde ge sig ut och leta efter människor som genomför riktiga övergrepp på riktiga barn. Barn som under tiden vi ältar det här, blir ännu mer skadade.
Små tankar om gårdagens riksdagsdebatt och SD
Det har inte med det här att göra."
Då är bara min lilla fundering, räknas man inte som sjuk när man planerar och genomför ett atentat för att spränga sig själv i luften och samtidigt helst skada andra? Personligen tycker jag att det kan vara riktigt relevant eftersom det är ett bevis på att det inte bara är muslimer som kan ha sådana "sjuka" åsikter att man medvetet försöker skada andra människor för att få ut sina åsikter i det öppna.
Sen att malmöskjutningarna utfördes av en svensk man riktad mot mörkhyade kanske inte stödjer Åkessons och SD i debatten är ju en annan fråga. För för dem är det väll viktigare att slå skräck i folket över muslimernas så kallade terror som tydligen växer sig allt större i Sverige (efter vår första "stora" händelse någonsin) än vad det är att hålla sig till fakta?
Jan. 24, 2011
Mitt liv är fyllt av stora och små frågor. Allt från "vilka strumpor ska jag ta på mig?" till "Vad kommer det bli av mitt liv?" och idag är åter en sån där dag som jag tycker det uppstår fler frågor än vad jag löser.
Åter igen känns det som om jag bara står och trampar vatten. Vaknade i morse efter att ha drömt att jag fått ett heltidsjobb i Katrineholm. Jag vaknade upp till verkligheten att jag efter mars åter igen inte har någonstans att ta mig på dagarna eller göra av med mitt liv på... Och med den ovissheten kommer också pengabrist och depression. Jag är trött på det här nu!
Samtidigt är jag lite rätt att mitt infall att faktiskt till hösten påbörja nya studier mer är just ett infall för att ha nån form av mening med livet och inte för att det är något jag verkligen vill göra. Jag vet att om jag går in i detta med fel anledningar bakom mig så tror jag inte jag kommer lyckas... Fast samtidigt har jag den senaste månaden insett att jag gillar att undervisa och att jag antagligen skulle trivas med det när jag väl var utbildad och klar.
Jag är också på något vis fylld av en stress att lyckas flytta ner till Katrineholm. Självfallet vill jag vara där med mannen min, jag vill komma igång med vårt gemensamma liv. Är trött på att alltid planera och vänta och längta. Det skulle vara mycket enklare att ha honom närmare. En liten del av mig är nog också livrädd för att det ska ta för lång tid innan jag kan få ihop allt och att vi åter igen kommer gå igenom något som liknar det som skedde i början av December. Att det ska bli försenat.
Detta är något som också gör mig förbannad. Jag ska inte behöva ha den stressen och osäkerheten hängande över mig, men trots det så är den där. Ibland blir jag så förbannad och less att jag bara vill rulla ihop mig till en boll och låta någon annan ta över. Någon som kan stötta mig och säga "Vi fixar det här"...
Fast för tillfället känns det inte som om jag har det stödet heller. Pojken är för långt borta och fullt upptagen med att få sitt egna liv att gå ihop. Mina föräldrar verkar bara störa sig på allt jag säger samt i allmänhet bli nedtyngda av att jag bor hemma. De säger inte så mycket men jag vet att de inget hellre vill än att jag ska ge mig av. Men vart ska jag ta vägen?
Sen har vi ju syster som jag tråkigt nog måste erkänna att jag nästan aldrig träffar nu för tiden. Och träffar jag henne är hon aldrig ensam. Jag orkar egentligen inte ens bli ledsen över att det känns som om vi glider ifrån varandra. Jag har fullt upp med allt som det är ändå.
"Men vänner då?" kanske ni frågar. Tja, jag har inte så många vänner kvar här hemma. Och de som inte bor här verkar vara fullt upptagna med sitt för att kunna engagera sig i vad som händer med mitt liv. Till och med J-chan, som jag annars brukar umgås med här hemma, är bortrest nu. Kanske är det också lite därför som jag känner mig övergiven och vilse?
Nu tror jag att jag skrivit ner alla de klagomål jag hade för tillfället. Och inte känns det ett dugg bättre. Fast det kommer bli det. Man får inte sluta hoppas. Att sluta hoppas är samma sak som att ge upp. Jag måste bara skaffa mig lite perspektiv på allt. Från och med imorgon är det mitt uppdrag!
Tankar om allas lika värde
Idag har en enskild fråga upptagit många av mina tankar. Tankar om människors lika värde och om vi som enkla människor faktiskt verkligen helt följer den tankegången. För det tycker inte jag.
I FN:s deklaration som skrevs några år efter andra världskrigets slut står det klart och tydligt att alla människor har samma rätt att leva och finnas till. Att ingen är något mer eller mindre värd än någon annan. Senare återkommer just detta i så gott som alla konventioner, regler och lagar om mänskliga rättigheter. Men tänker vi så när vi behandlar människor? Verkligen? Självfallet vill vi gärna tro att man går runt utan förutfattade meningar, att man från början inte gör skillnad från människa till människa. Men finns det verkligen någon som helt sanningsenligt kan säga att de lever och tänker på det sättet?
Redan i skolan upplevde man att det inte riktigt funkade så. Trots allt detta snack om likabehandlande så visste man redan som liten att det fanns skillnader. Fick man inte en ny vinterjacka till vintern, ja då var man inte lika viktig och populär inför de andra kompisarna som de som fick en. Om man lyssnade på rätt band eller höll på med rätt hobby, ja då steg man ytterligare i hierarkin. Själv hade jag väldigt låg status i grundskolan. Jag var ett lite konstigt barn, vars största hobby blev läsning och som varken hade coola äldre syskon eller häftiga historier att berätta. Jag var bara jag, den där tönten som satt i ett hörn med näsan i en bok. Trots att man försökte bättra sig för att passa in, man lyssnade på rätt saker och klagade på skolan även om man tyckte det var rätt roligt, så lyckades man inte alltid.
Idag ser jag också mycket av det. Som praktikant på en skola blir man praktiskt taget tillbakakastad till grundskoletiden. Man går samma korridorer, ser samma böcker och man hör samma kommentarer. För det finns alltid kommentarer som bara slängs omkring hejvilt i korridorerna vid alla raster och i alla grupper. Det kan vara allt från "din jävla bög" till "hora", "idiot", "svartskalle"... Ja, man kan höra väldigt väldigt mycket och sällan är det trevliga saker.
Jag tror inte eleverna själva egentligen inser vad de gör. De spaltar bara upp hierarkin. Kan man kasta någon form av glåpord efter någon annan, även om denne faktiskt är ens bästa vän, så har man också lyckats hävda sig. Och det är så oerhört viktigt att visa upp sig. Visar man inte upp sig så blir man ju överriden av någon annan! Att det sedan kan bli något väldigt negativt för personen i fråga i det långa loppet förstår man helt enkelt inte. Att visa sig på styva linan utan att inse att det man slänger ur sig tar, speciellt om det upprepas. Hör man tillräckligt många gånger att man är dum så tror man också på det oavsett om det var riktigt menat från början.
Man kan ju fråga sig vart allt detta verkligen kommer ifrån. Trots lärarnas oändliga tillrättavisningar så finns det ju där. Kanske kan en stor bidragande faktor vara föräldrarna? Så som talesättet lyder: "barn gör inte som vuxna säger, barn gör som vuxna gör". Och visst ser det mycket, bra mycket mer än vad föräldrarna faktiskt är medveten om.
Det snackas om Persson på andra våningen som är HOMOSEXUELL (!) och att man har så svårt att prata med honom när man träffas i soprummet.
Det snackas om LINA (!) på jobbet som inte gör annat än klänger på en massa olika killar så fort hon druckit lite.
Det snackas om de där INVANDRARNA (!) som plötsligt blivit så många och som alla verkar bo i de fina lägenheterna på Storgatan, kommer de lägenheterna verkligen vara beboeliga när de flyttar därifrån?
För att inte nämna de tysta reaktionerna vuxna alltid har med och om varandra. Har vi inte sett himlande med ögonen åt en femtioårig kvinna i för ungdomliga kläder? Himlande åt den där alkoholluktande mannen på parkbänken. För att inte nämna de tysta suckarna mot de där tonåringarna som hänger i gathörnet utan något att göra. Vart någonstans är deras föräldrar egentligen?
Barnen är ofta där i närheten och ser egentligen mycket mer av vad som händer än vad man tror utan att för den delen förstå att det egentligen är fel att kasta ur sig sakerna (och att man i alla fall är diskret nog att inte säga något direkt till personerna i fråga). Barnen tror istället att det är så man gör, man hackar och nedvärderar andra för att de inte är som en själv och för att man själv ska stiga i den ständigt föränderliga hackordningen.
Vart vill jag då komma med hela denna text? Tja, från början var det något som jag allt mer börjat reagera på. Vi pratar hela tiden att vi ska förbättra standarden med våra ungdomar, att vi ska lära dem att sånt här är fel. Jag har helt enkelt börja inse att vi inte är särskilt duktiga själv och ska vi försöka ändra för våra barn, ja då får vi börja ändra oss själva också. Öppnare sinnen ger en öppnare värld.
Sen vill jag inte påstå att vi sa vara vänner och komma överens med alla. Det kan man inte. Men kanske kan man i alla fall skära ner på det negativa som vi faktiskt varje dag sänder ut till helt främmande människor. Man kan fråga sig: Har verkligen den där mannen på parkbänken gjort något personligen gentemot mig själv som förtjänar mitt förakt och den energi jag faktiskt lägger ner på att nedvärdera honom? Vet jag ens varför han sitter där?
Om inte, nej men knip ihop då! Det är slöseri med onödig tid och energi att störa sig på saker som egentligen inte berör en.
Inte vill jag heller helt påstå att diverse glåpord och kaxigheter som barn och ungdomar slänger ut sig i skolan är ett stort världsproblem och en stor förbrytelse mot de mänskliga rättigheterna och att det bör straffas därefter. Jag menar bara att det är ett ökande problem som i sig föder nya problem. Vi kanske ska tänka över vad vi säger och tänker om andra människor. Ju mer medveten vi är om vad vi själva gör som är fel, desto mer minskar vi på detta också. Det underlättar på det enskilda samvetet och kan kanske dessutom göra att någon annan medmänniska mår lite bättre.
Jan. 10, 2011
Fick kliva upp tidigt i morse igen. Jobbigt efter ett sjukt mysigt jullov med många sovmornar. visst jag har inte varit upp hela nätterna, sådär som jag kunna förr i tiden, utan har vaknat i laglig tid runt nio-tio. Men imorse ringde klockan 06.15. Det var bara att skutta ur sängen med ett huvud som kändes dubbelt så stort av den jäkla förkylningen jag dragit på mig. körde iväg mor till jobbet, kom hem och duschade snabbt, kastade i mig lite frukost och packade in mig i bilen igen.
Sedan fördrevs några timmar på Cfl och lärarföreläsningen. Jag ansträngde mig verkligen för att inte somna ifrån och jag får väll hoppas att min deskression när det gäller att sova på föreläsningar fortfarande hänger med. gud vet att jag har tränat mycket! föreläsningen var faktiskt intressant även om jag inte lyckades koncentrera mig särskillt mycket. Får väll glädja mig åt att jag inte var den enda.
Det var i alla fall en lättsam start på arbetslivet igen i alla fall. Fick åka hem runt 12 eftersom jag inte ändå skulle kunnat bidra mycket till nätverksgruppen.
Väl hemma försökte jag spela lite men måste erkänna att mitt tålamod inte var det bästa och att jag var trött. Så i med lite mat och sen sov jag en stund. Sedan störtade jag iväg till stan för att hämta mamma igen.
Resten av eftermiddagen och kvällen har förflytit i en konstig okoncentrerad dimma. Jag är nog inte frisk än i vart fall.
Vad som verkligen fått mig att tänka ikväll är att jag insett att jag har tid eller ork att hålla på på samma sätt som jag gjorde tidigare. En anime kunna jag sluka på några dagar, likaså drama. För tillfället har jag flera kapitel av mina favoritmangor liggandes på datorn, olästa! och jag har väll ungefär 5 episoder av Mary Stayed Out All Night kvar...
Men jag tror inte att jag ska må dåligt över det ändå. Jag älskar fortfarande allt det där. Jag får helt enkelt vara glad för att jag försöker kämpa för att få ett liv.
oh, btw: idag är det min halvårsfödelsedag <3
Jan. 7, 2011
Det har nästan gått en månad sedan jag gjorde senaste inlägget! Typiskt då... Men jag har faktiskt haft fullt upp så jag får skylla på det. Praktiken har upptagit praktiskt taget hela dagarna och kvällarna har ägnas åt umgänge med vänner eller sömn. Sen har det ju varit jul och nyår och jag har haft sjukt mysigt. Åkte nämligen ner till Katrineholm några dagar innan jul och har firat ihop med Marcus. Jag älskar honom och hans familj <3 Jag känner mig så avspänd, glad och välkommen dit. Väl i Katrineholm hjälpte jag Marcus att flytta också eftersom han äntligen fått tillgång till lägenheten.
Usch vad jag inte hade lust att åka hem igen... Men jag är i alla fall sjukt peppad på att flytta ner dit nu. Vill kunna göra det på momangen egentligen. Men har inget jobb och ingen inkomst och min praktik är ju här i Söderhamn. Det gäller att börja diskuterar tanken med Marcus och arbetsförmedlingen nu. Kanske skulle jag kunna skaffa mig en annan praktik där nere? och kanske få bo ihop med Marcus tills dess att jag kan försörja mig och flytta själv? hmm... Åter igen måste jag ta tag i saken och se till att det rör på sig!
Nere i Katrineholm köpte jag ett Nintendo Wii också <3 jag har velat haft ett länge men har inte gjort mig råd med ett förens nu. Dock är det tråkigt att alla spel och tillbehör ska vara så pass dyra när man inte har mycket pengar T__T
Och strax efter att jag köpt det så börjar telefonen så klart krångla. Den går inte att ladda längre. Var med den till Expert idag och de tog emot den och skickade iväg den. Nu hoppas vi bara på att jag får den lagade eller får en ny. Har inte råd att köpa en för tillfället...
på manga och animefronten har det varit sjukt lugnt. Har inte haft tid och krafter över till sånt... Just nu finns bara spelen i mitt liv... eller något liknande i alla fall xD
Till mitt wii har jag Epic Mikey och Zelda: twilight princess som jag för tillfället varvar med att spela (för att inte nämna lite wii sports + resort ;)). Hemma hos jossan spelar vi Samurai Warriors 2 och Kingdom Hearts. Provade häromdagen också på att spela Fable 3 men hann inte köra så mycket av det.
Antagligen kommer de kommande inläggen handla om praktiken eller spelandet just nu eftersom det känns som om det är det som ligger i första hand i mitt liv just nu...
Åhh, måste ju också få berätta hur oerhört mycket jag ser fram emot Uppcon! några månader kvar men ändå. Uppcon är en liten motivation till min viktkamp och även ett bev
is på att det framöver kommer komma något som är bra, roligt och positivt! Skulle verkligen vilja göra en cosplay men jag har inte några bra idéer och inga pengar till det... Jaja vi får se hur det blir. Ska försöka spara ihop lite pengar till det i alla fall <3
Dec. 6, 2010
Först var det min jobbcoach som jag haft nu i tre månader. Hon smsade mig igår och frågade om vi kunna ha en liten avslutning på fredag. Jag har inte svarat än.
TP sa att de skulle höra av sig inom två veckor ang jobb här i stan. Ett jobb som jag planerar ta om jag inte har något annat. Då skulle jag i alla fall ha något att göra om dagarna, tjäna lite pengar. Kunna träffa Marcus över någon helg. Och självfallet fortsätta söka jobb nere i Katrineholm. Nu är jag ju inte ens säker på om jag och Marcus kommer kunna fortsätta och om han ens vill att jag kommer dit?
Idag träffade jag en lärare och rektorn på Vågbroskolan ang min praktik genom arbetsförmedlingen. De vill att vi sätter igång redan på torsdag, och visst hade det varit kanon, om det inte varit så att jag verkligen vill träffa Marcus nu för att reda ut allt så jag vet vart vi och jag står och vad jag ska utgå ifrån från och med nu.
Jag fick också en kallelse från arbetsförmedlingen om en träff på onsdag. Tydligen ska jag få hära på en kille hur de tänker när de anställer och vad de letar efter, hur man ska gå tillväga på intervju osv.
Den 13e har jag också möte på arbetsförmedlingen, det är den där måntliga besöket när man ska berätta vilka jobb jag sökt denna månad.
Jag vill också ner till Katrineholm för att dela ut fler CVn, om nu Katrineholm fortfarande är aktuellt.
Så det jag ska föreslå när jag pratar med Marcus nästa gång är:
* bygga på vårt förhållande, vara där för varandra
* att jag 1, försöker skjuta upp praktiken några dagar, till nästa vecka kanske, så att jag kan åka ner till honom nu för att prata ut om allt.
2, att han kanske kan komma hit?
3, att vi ser till att ha riktig kontakt de kommande veckorna och att jag tar mig ner till Katrineholm efter den 13e. Måste ju gå att komma ifrån praktiken om det handlar om jobbsök, vilket det till viss del gör.
4, i värsta fall, om jag inte kommer ifrån tidigare, vill jag spendera julen där nere. Det är mindre än tre veckor dit trots allt.
* fråga om han verkligen vill ha en framtid med mig. ska jag fortsätta söka i Katrineholm?
* om han skulle bli utan arbete, skulle han kunna tänka sig att flytta hit?
jag vill verkligen höra att han vill vara med mig. Kämpa med mig. Älska mig. Planera en framtid med mig. Jag vill att oron jag har i magen ska försvinna. Jag vill vara lycklig igen. Med honom.
Dec. 19, 2010
Min närmaste framtid:
Söndag - träffa Sara?, Städning, Bingolotto med J-chan
Måndag - Praktik, middag/fika hos farmor + julklappar
Tisdag - Möte med M-L, planka teknistshowen, mini-julafton med familjen, resa till Katrineholm
Onsdag - jobbsök?
Torsdag - ?
Fredag - Julafton
Vi får se hur mycket aktivitet det kommer vara här under den tiden? Kommer antagligen inte ha datorn med till Katrineholm... men uppdaterar väll så småningom.
Dec. 7, 2010
när vi ändå är inne på det, kan jag berätta för er som är intresserad att jag kommer påbörja en praktik nu på torsdag. Jag ska hjälpa en högstadielärare att undervisa. Det är roligt att äntligen ha något att göra samt att faktiskt få prova på vad det här med lärare innebär. Dock är det ju lite tråkigt att jag inte fått något riktigt jobb än. Dessutom är jag nervös, tänk om alla ungarna bara är elaka? xD Ähh, det tror jag väll inte. Det här ska nog gå bra ska ni se!
Nov. 25, 2010
Idag tycker jag inte om mig själv. Jag är bitter och sur och hittar bara en massa problem. Jag skjuter ifrån mig allt detta så att ingen märker något. Inte förens nu. Allt bara går ut över en person och det är därför jag inte är glad på mig själv. Jag vet att det är orättvist men jag kan inte låta bli.
Och nu sitter jag här och tycker synd om mig själv. Jag skulle ge mig en riktig örfil om det faktiskt gick. Det spelar väll för fan ingen roll att vissa saker är skit. Jag behöver väll inte förstöra de saker som faktiskt är fantastiska i mitt liv??
jag ångra massa. Alla hätska ord och de elaka komentarerna. Nu får jag väll för fan ta och skärpa mig, när det fortfarande finns saker kvar att kämpa för?
Nov. 23, 2010
Till det så har jag en hel hög serier jag vill prova på, både shojo och shonen, men som jag inte borde börja med förens något annat är slut. Problemet är att jag fasikens inte vet vart jag ska fortsätta! Vet att pojken min tycker jag skulle vara bäst om jag såg One Piece klart först, men sen när måste jag göra som han tycker? xD Tror det skulle bli enklast att satsa på D. Grey-man först, eftersom den är typ kortast. InuYasha får vänta tills allt annat är klart eftersom jag sett minst av den. Sen då? Borde försöka ta mig förbi de där sega avsnitten i Bleach få se om man kanske kan komma igång med den igen? och One Piece (med alla sina jäkla avsnitt) ska jag väll också lyckas ta mig igenom, ett avsnitt i taget...
Vad bra, då är det bara att köra... Om det ändå var så enkelt...
Har dramor jag vill se också. Håller ju lite på med Sungkyunkwan Scandal, tror jag är på fjärde avsnittet där... Sen har jag en liten lista på annan drama jag vill se med... Men en sak i taget var det ja! För att inte nämna alla pågående mangor... Urk, jag blir nästan lite ledsen...
Kanske ska jag i kväll koncentrera mig på att se de senaste avsnittet av Big Bang Theory och Mentalist så ägnar vi morgondagen åt animen?
Japan.ifokus.se
Nov. 17, 2010
Äntligen! Äntligen! ÄNTLIGEN! Nu kommer julkänslorna!
Förra november och december var helt fantastiska att jag i år var lite rädd att jag bara skulle vara uttråkad och deppig i år... Men så är det inte! Idag infann sig den där förväntan, helt på egen hand! Nu gäller det att spara ihop de få slantar jag har för att hitta awesome presenter till min familj och älsklingen. Jag ska också köpa hem en flaska hjotronglögg, för även om ingen annan i min familj dricker det så tycker jag det är sjukt gott. För att inte nämna hur skönt det är att faktiskt ha värme och känsel i tårna för en stund :P
Jag är så glad! Tror bestämt att jag den kommande timmen ska koncentrera mig på att leta lite jobb, sen ska jag gå igenom min julmusik och kolla om den duger i år med eller om jag ska leta upp något nytt. Sen har jag väll tänkt få med en liten visning av harry potter 6 också så jag har den i färskt minne när jag går på bio idag.
Wiiiiiii!
En liten stämmningsfull bild bjuder jag på:
Innocent Love
Temat i hela serien är att fortsätta leva efter en tragedi. Akiyama Kanon kämpar sig fram i livet efter en familjetragedi som skedde när hon var tretton år. Familjens hem brann ner och hennes föräldrar dog. Hennes bror greps sedan anklagad för mord och sattes i fängelset. Kanon blev helt ensam och fick på egen hand försöka överleva i en värld där ingen ser på henne med blida ögon. Hon är ju trots allt syster till en mördare. Vad värre är, hon själv kan inte minnas vad som egentligen hände den där färfärliga julaftonsnatten, men hon tror på sin bror som säger sig vara oskyldig.
I en annan del av världen lever Nagasaki Junya sitt liv med att på dagarna jobba sina deltidsjobb (som orgelspelare i en kyrka och som en pianist på en bar) och att hemma ta hand om sin medvetslösa (sedan sex år om jag minns rätt) fästmö som sägs ha försökt tagit sitt liv dagen innan deras bröllop. Även när alla andra gett upp hoppet om att hon någonsin kommer vakna igen kämpar Junya på och låter sin tro på gud och ett lyckligt slut leda vägen.
Dessa personers ofrånkomliga möte och den försiktiga kärleken är vad som håller upp hela handlingen i den här historien (kärleken från de andra karaktärerna är också väldigt viktigt!).
Trots det är det inte en enkel historia, det är snarare en skildring av hur komplicerade dessa känslor är. Om det så är kärleken till ett syskon, till sina föräldrar, till någon av samma kön eller för en barndomsvän. Det skildrar också det mörker som uppstår om känslorna aldrig blir besvarade.
Så visst är Innocent love en kärlekshistoria, men det är som sakt var inte enkel. Jag vet faktiskt inte vad jag egentligen tycker om den såhär i efterhand. Historien är bra och man följer intresserad med i historien. Men samtidigt blir jag lite depprimerad eftersom den tar upp de där riktiga reaktionerna man får när man älskar någon. Även de där fula sakerna som i vanliga fall inte brukar visas på film. Lättaste sättet att förklara det är väll att säga att det är realistiskt? Inget själsomvälvande, ingen stormig passion men ändå oerhört vackert, i alla former.
Och det är en historia som kommer hänga kvar i minnet bara för att känslorna och reaktionerna är så pass realistiska (trots de dramatiserade händelserna och förutsättningarna). Och ja, det är en serie jag tycker verkligen är sevärd!
Nov. 10, 2010
Det känns som om jag slösar bort min tid. Jag är trött på det här nu! Jag vill vara glad och göra något meningsfullt. Inte sitta hemma vid datorn hela dagarna bara för att det absolut inte finns något för mig att göra. att bara vänta på att resten av familjen ska komma hem så jag kan ha aktiva samtal med dem i kanske fem minuter plus den tiden vi äter, innan det är dags att gå och lägga sig igen känns inte som ett riktigt liv. Mitt i natten ligger jag bara och frågar mig själv: Vad fan gör jag här egentligen?
Inte för att jag inte älskar familjen, men jag känner mig överflödig. De där +5 minuterna skulle de klara sig utan.
Jag vill härifrån. NU! och jag är arg på mig själv att jag inte sökte fler jobb när jag var i Katrineholm sist. Och jag är arg på mig själv för att jag imorgon har ett möte på arbetsförmedlingen som jag inte ser fram emot. Men mest av allt är jag arg på att det inte finns så himla mycket jag kan göra åt saken. Jag är i systemet och det är såhär det är. Inte bryr sig väll någon om att mitt liv hamnar efter? Att det inte går att hålla igång en relation med 15-20 minuters telefonsamtal 1-2 gånger per vecka spelar ingen roll, jag får inte fortare jobb för det. Och att jag vill hamna i Katrineholm bara för att kunna rätta till det spelar heller ingen roll. Inte så länge jag är utan erfarenheter och stark utbildning.
och sen går folk och klagar på att de inte får träffa sin pojk/flickvän på två dagar, eller att de inte har någon alls. Ibland önskar jag bara lite att jag var ensam. inte för att jag inte älskar min pojkvän, att jag inte är lycklig med honom och vill vara med honom. Men om vi inte träffas hade jag inte haft samma press på mig nu.
Det är bara en stor härva av alltihop och mitt i sitter jag. Ingen förstår riktigt hur jag känner och ingen verkar ha tillräckligt mycket tid för att försöka. Jag skulle verkligen behöva lite uppmuntran nu, och något som faktiskt bevisar att jag tog rätt beslut när jag slutade plugga och att det är påväg åt rätt håll. För jag börjar bli så sjukt less på att slösa bort min tid på det här sättet. Jag är så trött...
smörgåstårta och pappas födelsedag
Farmor och farfar var härockså, och jag blir så glad när jag får träffa farfar och se hur positiv han är trots åldern och krämporna. Det gör mig så glad :D
Det finns gränser
Det finns gränser för alla, även för mig.
Jag är trött på att känna mig som om jag är den enda som försöker hålla igång min relation till vissa människor. Jag tänker inte peka ut någon speciell men det kan vara en partner, en familjemedlem eller en vän. Jag är less på att vara den som hela tiden ska ge vika och som ska ställa upp. Speciellt när man aldrig får något tillbaka.
jag vill inte behöva höra saker i tredje hand eller lista ut dem på egen hand. Jag vill höra saker från dig! Att ha en relation till en människa och man är själv beredd att göra allt för att vara ärlig och öppen och sen inte få samma sak tillbaka är rent ut sagt förjävligt.
Jag är trött på att slita ut mig själv för andra när jag inte får ut något av det. Men det är över nu. Jag har redan börjat sagt ifrån och det kommer jag fortsätta med. Jag orkar inte offra mig och ställa upp för andra, inte när jag inte lyckas göra det för mig själv. Och när ingen annan gör det för mig.
Så ta era jäkla problem och kör upp dem någonstans. Eller gå till någon annan än mig. För är ni inte beredd att kämpa från er sida så förvänta er inte att jag kommer finnas kvar. För det vägrar jag göra.
Jag vill inte vara en dörrmatta längre. Eller chaufför. Eller bollplank. Eller psykolog. Jag vill vara jag. Jag vill vara en vän. Och är jag inte det, då får det vara.
... Då behöver du inte mig.
