Lägeskontroll
Jag kom på att det kanske var dags att göra ett personligt inlägg i bloggen och inte bara prata om serier hela tiden. Man kan ju tro att jag inte har något liv...
Det kanske är sant när jag tänker efter! Just nu händer det inte så mycket. Till veckan ska jag ha två möten med min jobbcoach men annars är min framtid oplanerad. Jag börjar bli lite ledsen och deppig, det är jobbigt att inte ha något att göra eller någon att umgås med. Som tur är så har jag snälla vänner som låter mig prata bort någon timme i telefonen <3
Pojken min sakner jag också :( Det är svårt när man har så pass stort avstånd och så olika liv som just nu. Ska jag vara ärlig så är jag rädd att vi inte kommer få ihop det i slutändan. Men det gäller bara att kämpa, har ju klarat fyra år nu (4,5 om man räknar från det att vi började prata med varandra) så ska förhoppningsvis lyckas ta oss igenom ett tag till. Det är faktiskt läskigt att tänka sig vara utan Marcus. Jag skulle vara så lös och förvirrad, så som jorden skulle känna sig om solen försvann. Det är i alla fall så jag föreställer mig känslan. Det är verkligen skrämmande.
Nu blev det för känslosamt, men appropå det så saknar jag Gotland också. För ett år sedan var jag uppi att lära känna nya vänner, förstå mig på systemet och bara ha kul. Varje dag var verkligen otroliga och roliga. Jag skanar verkligen de galna filmkvällarna på Fält, klubbkaka på Rindi, varje musikalträning (även om det ibland var jobbigt) och en massa massa andra saker. Små vardagssaker som gjorde livet lite bättre. Ett leende från en vän, ett skratt, ett skämt. 
Oj vad mycket som hinner hända på ett år! Jag måste verkligen ringa Olivia någon dag om hon inte ringer mig <3 Nu för tiden sitter jag ju bara här och tycker synd om mig själv. Det känns som om jag tagit rätt kliv i alla fall, att fortsätta plugga skulle inte leda någonstans. Men samtidigt känns det som om jag nu sitter fast. Som om jag bara väntar på att någon ska, på nåder, ge mig ett arbete. Och jag blir inte klok på det!
Jag har börja gått promenader i alla fall. Att röra på mig är verkligen något jag behöver. Jag sa till mig själv att det skulle vara lätt att gå ner i vikt om man bara bestämde sig för det, men jag måste erkänna att det är skitsvårt. att ha sådan kontroll på sig själv... Det är svårt. Speciellt när man älskar allt gott. Att äta är lite av en tröst, något att göra när man inte har något bättre för sig och något som kan få en att må bättre en liten stund. Att bara sluta, det lämnar mig bara grinig och ledsen. Jag vet att det måste göras men det är som sagt svårt.
oj oj, fortfarande svåra ämnen! Det är nog dags att rycka upp sig nu! Imorgon är det en ny dag med nya möjligheter ^__^
Älskar dig, systra mi<3
det kommer lösa sig för dig, vilja kan lösa mycket! Det låter lite fjompigt men om man ger ut positivt och tänker positiva tankar, får man positiva saker tillbaka :D ! Det är jättebra att du är ute o promenerar för motion motverkar depression det är vetenskapligt bevisat ^^
Och så har jag ett jättebra tips till dig om du vill gå ner enkelt och utan supermassamycket intensiv träning:
Kroppen behöver 33 kcal per kilo kroppsvikt per dygn, och vill man då gå ner i vikt drar man av 500 kcal av resultatet du får av formeln!
alltså: 33*kilon= dagsbehov! och för att gå ner i vikt: 33*kilon-500kcal.
titta på innehållsförteckningar så ser du hur mkt du ska ha. sprid ut dessa kalorier över fyra fem måltider (även ett mellanmål är en måltid) och dra ner på socker o salt. du kommer märka resultat bara av att äta på detta sätt.
