Familj
Vad ska man egentligen säga om detta otroliga fenomen? Det är en komplicerad sak, mer komplicerad än det låter. Något som man aldrig riktigt kan förstå sig på. Och även det som familj från början innebär, blodsbanden, behöver inte innebära att allt är bra. Jag menar, det finns nästan alltid någon av de klassiska beståndsdelarna i ens liv:
De överbeskyddande alltså de personer som menar väl men som faktiskt ibland gör mer skada än nytta. Ibland bör banden brista lite. Människor behöver prova sina egna vingar och göra sina egna misstag. Det är trotts allt detta som man lär sig av mest.
De som inte bryr sig alls. För dem spelar det ingen roll vad som händer. Om det beror på att man har skaffat sig en ny familj, flyttat långt bort eller helt enkelt är okapabel till detta på annat sätt (genom sjukdom, alkoholism m.m) spelar ingen roll. Det är ändå något som påverkar en själv och ens familjeförhållanden.
Tragedin. tragiska händelser sker dagligen och alla människor kommer förr eller senare att faktiskt röra sig i tragedin. skjuta den på andra. Ibland sker detta bara för att man eftersträvar medhåll och medömkan, men det kan också vara ofrivilligt. Tragiska saker händer och det påverkar många runt om kring. Det spelar ingen roll om det är självförvållat, en olycka eller något annat. Man känner, man är där och det påverkar.
Familjer blir även komlicerad av personen i mitten, av en själv. Ingens familj är någonsin som någon annans, inte ens mellan syskon. Vänner, pojk/flickvänner, plastmammor, plastpappor... You name it. De finns där och de komplicerar förhållanderna något. Kanske är det också därför man ibland har svårt att se i denna förvirrande labyrint. Vart drar man gränsen? Borde inte familjen bestå av de personer man är närmast, som man hjälper och som man vet kommer hjälpa en själv? eller består familjen verkligen bara av blodsband?
personligen hoppas jag på det första, talesättet "blod är tjockare än vatten" har några gånger redan visat sig vara osant. I alla fall för mig.
Men det största problemet med "familj" är att den har en sådan makt. Man tar illa vid sig om en familjemedlem säger något elakt eller plötsligt vänder en ryggen. Man bryr sig inte om en främlig på stan skulle börja ifrågasätta en städvanor hemma men man skäms nästan om ens förälder skulle göra det. När en familjemedlem, eller vän som är som en, plötsligt håller något hemligt, bränns det ända in i själen. Men främligar hela dagarna går runt och håller hemligheter från varandra.
Det är det här nära bandet som är farligt, men kanske är det också det som gör det hela värt det?
Det spelar ingen roll om man delar samma blod eller inte, är man nära så är man. Det är detta som för mig innebär familj. Människor man bryr sig om, alltid!
Även om det ofta är jobbigt, och bråkigt, och tjatigt så vet man i alla fall att de finns där när det gäller. Det är de som hjälper en ta sig vidare i livet. Livet skulle vara tråkigt utan er, inte ens värt att leva. Jag är tacksam för er, så:
TACK!
dagens spotify: Dido – Thank You
De överbeskyddande alltså de personer som menar väl men som faktiskt ibland gör mer skada än nytta. Ibland bör banden brista lite. Människor behöver prova sina egna vingar och göra sina egna misstag. Det är trotts allt detta som man lär sig av mest.
De som inte bryr sig alls. För dem spelar det ingen roll vad som händer. Om det beror på att man har skaffat sig en ny familj, flyttat långt bort eller helt enkelt är okapabel till detta på annat sätt (genom sjukdom, alkoholism m.m) spelar ingen roll. Det är ändå något som påverkar en själv och ens familjeförhållanden.
Tragedin. tragiska händelser sker dagligen och alla människor kommer förr eller senare att faktiskt röra sig i tragedin. skjuta den på andra. Ibland sker detta bara för att man eftersträvar medhåll och medömkan, men det kan också vara ofrivilligt. Tragiska saker händer och det påverkar många runt om kring. Det spelar ingen roll om det är självförvållat, en olycka eller något annat. Man känner, man är där och det påverkar.
Familjer blir även komlicerad av personen i mitten, av en själv. Ingens familj är någonsin som någon annans, inte ens mellan syskon. Vänner, pojk/flickvänner, plastmammor, plastpappor... You name it. De finns där och de komplicerar förhållanderna något. Kanske är det också därför man ibland har svårt att se i denna förvirrande labyrint. Vart drar man gränsen? Borde inte familjen bestå av de personer man är närmast, som man hjälper och som man vet kommer hjälpa en själv? eller består familjen verkligen bara av blodsband?
personligen hoppas jag på det första, talesättet "blod är tjockare än vatten" har några gånger redan visat sig vara osant. I alla fall för mig.
Men det största problemet med "familj" är att den har en sådan makt. Man tar illa vid sig om en familjemedlem säger något elakt eller plötsligt vänder en ryggen. Man bryr sig inte om en främlig på stan skulle börja ifrågasätta en städvanor hemma men man skäms nästan om ens förälder skulle göra det. När en familjemedlem, eller vän som är som en, plötsligt håller något hemligt, bränns det ända in i själen. Men främligar hela dagarna går runt och håller hemligheter från varandra.
Det är det här nära bandet som är farligt, men kanske är det också det som gör det hela värt det?
Det spelar ingen roll om man delar samma blod eller inte, är man nära så är man. Det är detta som för mig innebär familj. Människor man bryr sig om, alltid!
Även om det ofta är jobbigt, och bråkigt, och tjatigt så vet man i alla fall att de finns där när det gäller. Det är de som hjälper en ta sig vidare i livet. Livet skulle vara tråkigt utan er, inte ens värt att leva. Jag är tacksam för er, så:
TACK!
dagens spotify: Dido – Thank You
Kommentarer
Postat av: Jossan
<3
Trackback
