AnnaMoonshadow

Idag har en enskild fråga upptagit många av mina tankar. Tankar om människors lika värde och om vi som enkla människor faktiskt verkligen helt följer den tankegången. För det tycker inte jag.

I FN:s deklaration som skrevs några år efter andra världskrigets slut står det klart och tydligt att alla människor har samma rätt att leva och finnas till. Att ingen är något mer eller mindre värd än någon annan. Senare återkommer just detta i så gott som alla konventioner, regler och lagar om mänskliga rättigheter. Men tänker vi  så när vi behandlar människor? Verkligen? Självfallet vill vi gärna tro att man går runt utan förutfattade meningar, att man från början inte gör skillnad från människa till människa. Men finns det verkligen någon som helt sanningsenligt kan säga att de lever och tänker på det sättet?

Redan i skolan upplevde man att det inte riktigt funkade så. Trots allt detta snack om likabehandlande så visste man redan som liten att det fanns skillnader. Fick man inte en ny vinterjacka till vintern, ja då var man inte lika viktig och populär inför de andra kompisarna som de som fick en. Om man lyssnade på rätt band eller höll på med rätt hobby, ja då steg man ytterligare i hierarkin. Själv hade jag väldigt låg status i grundskolan. Jag var ett lite konstigt barn, vars största hobby blev läsning och som varken hade coola äldre syskon eller häftiga historier att berätta. Jag var bara jag, den där tönten som satt i ett hörn med näsan i en bok. Trots att man försökte bättra sig för att passa in, man lyssnade på rätt saker  och klagade på skolan även om man tyckte det var rätt roligt, så lyckades man inte alltid.

Idag ser jag också mycket av det. Som praktikant på en skola blir man praktiskt taget tillbakakastad till grundskoletiden. Man går samma korridorer, ser samma böcker och man hör samma kommentarer. För det finns alltid kommentarer som bara slängs omkring hejvilt i korridorerna vid alla raster och i alla grupper. Det kan vara allt från "din jävla bög" till "hora", "idiot", "svartskalle"... Ja, man kan höra väldigt väldigt mycket och sällan är det trevliga saker.

Jag tror inte eleverna själva egentligen inser vad de gör. De spaltar bara upp hierarkin. Kan man kasta någon form av glåpord efter någon annan, även om denne faktiskt är ens bästa vän, så har man också lyckats hävda sig. Och det är så oerhört viktigt att visa upp sig. Visar man inte upp sig så blir man ju överriden av någon annan! Att det sedan kan bli något väldigt negativt för personen i fråga i det långa loppet förstår man helt enkelt inte. Att visa sig på styva linan utan att inse att det man slänger ur sig tar, speciellt om det upprepas. Hör man tillräckligt många gånger att man är dum så tror man också på det oavsett om det var riktigt menat från början.

Man kan ju fråga sig vart allt detta verkligen kommer ifrån. Trots lärarnas oändliga tillrättavisningar så finns det ju där. Kanske kan en stor bidragande faktor vara föräldrarna? Så som talesättet lyder: "barn gör inte som vuxna säger, barn gör som vuxna gör". Och visst ser det mycket, bra mycket mer än vad föräldrarna faktiskt är medveten om.

Det snackas om Persson på andra våningen som är HOMOSEXUELL (!) och att man har så svårt att prata med honom när man träffas i soprummet.

Det snackas om LINA (!) på  jobbet som inte gör annat än klänger på en massa olika killar så fort hon druckit lite.

Det snackas om de där INVANDRARNA (!) som plötsligt blivit så många och som alla verkar bo i de fina lägenheterna på Storgatan, kommer de lägenheterna verkligen vara beboeliga när de flyttar därifrån?

För att inte nämna de tysta reaktionerna vuxna alltid har med och om varandra. Har vi inte sett himlande med ögonen åt en femtioårig kvinna i för ungdomliga kläder? Himlande åt den där alkoholluktande mannen på parkbänken. För att inte nämna de tysta suckarna mot de där tonåringarna som hänger i gathörnet utan något att göra. Vart någonstans är deras föräldrar egentligen?

Barnen är ofta där i närheten och ser egentligen mycket mer av vad som händer än vad man tror utan att för den delen förstå att det egentligen är fel att kasta ur sig sakerna  (och att man i alla fall är diskret nog att inte säga något direkt till personerna i fråga). Barnen tror istället att det är så man gör, man hackar och nedvärderar andra för att de inte är som en själv och för att man själv ska stiga i den ständigt föränderliga hackordningen.

Vart vill jag då komma med hela denna text? Tja, från början var det något som jag allt mer börjat reagera på. Vi pratar hela tiden att vi ska förbättra standarden med våra ungdomar, att vi ska lära dem att sånt här är fel. Jag har helt enkelt börja inse att vi inte är särskilt duktiga själv och ska vi försöka ändra för våra barn, ja då får vi börja ändra oss själva också. Öppnare sinnen ger en öppnare värld.

Sen vill jag inte påstå att vi sa vara vänner och komma överens med alla. Det kan man inte. Men kanske kan man i alla fall skära ner på det negativa som vi faktiskt varje dag sänder ut till helt främmande människor. Man kan fråga sig: Har verkligen den där mannen på parkbänken gjort något personligen gentemot mig själv som förtjänar mitt förakt och den energi jag faktiskt lägger ner på att nedvärdera honom? Vet jag ens varför han sitter där?
Om inte, nej men knip ihop då! Det är slöseri med onödig tid och energi att störa sig på saker som egentligen inte berör en.

Inte vill jag heller helt påstå att diverse glåpord och kaxigheter som barn och ungdomar slänger ut sig i skolan är ett stort världsproblem och en stor förbrytelse mot de mänskliga rättigheterna och att det bör straffas därefter. Jag menar bara att det är ett ökande problem som i sig föder nya problem. Vi kanske ska tänka över vad vi säger och tänker om andra människor. Ju mer medveten vi är om vad vi själva gör som är fel, desto mer minskar vi på detta också. Det underlättar på det enskilda samvetet och kan kanske dessutom göra att någon annan medmänniska mår lite bättre.