AnnaMoonshadow

Mitt liv är fyllt av stora och små frågor. Allt från "vilka strumpor ska jag ta på mig?" till "Vad kommer det bli av mitt liv?" och idag är åter en sån där dag som jag tycker det uppstår fler frågor än vad jag löser.

Åter igen känns det som om jag bara står och trampar vatten. Vaknade i morse efter att ha drömt att jag fått ett heltidsjobb i Katrineholm. Jag vaknade upp till verkligheten att jag efter mars åter igen inte har någonstans att ta mig på dagarna eller göra av med mitt liv på... Och med den ovissheten kommer också pengabrist och depression. Jag är trött på det här nu!

Samtidigt är jag lite rätt att mitt infall att faktiskt till hösten påbörja nya studier mer är just ett infall för att ha nån form av mening med livet och inte för att det är något jag verkligen vill göra. Jag vet att om jag går in i detta med fel anledningar bakom mig så tror jag inte jag kommer lyckas... Fast samtidigt har jag den senaste månaden insett att jag gillar att undervisa och att jag antagligen skulle trivas med det när jag väl var utbildad och klar.

Jag är också på något vis fylld av en stress att lyckas flytta ner till Katrineholm. Självfallet vill jag vara där med mannen min, jag vill komma igång med vårt gemensamma liv. Är trött på att alltid planera och vänta och längta. Det skulle vara mycket enklare att ha honom närmare. En liten del av mig är nog också livrädd för att det ska ta för lång tid innan jag kan få ihop allt och att vi åter igen kommer gå igenom något som liknar det som skedde i början av December. Att det ska bli försenat.

Detta är något som också gör mig förbannad. Jag ska inte behöva ha den stressen och osäkerheten hängande över mig, men trots det så är den där. Ibland blir jag så förbannad och less att jag bara vill rulla ihop mig till en boll och låta någon annan ta över. Någon som kan stötta mig och säga "Vi fixar det här"...

Fast för tillfället känns det inte som om jag har det stödet heller. Pojken är för långt borta och fullt upptagen med att få sitt egna liv att gå ihop. Mina föräldrar  verkar bara störa sig på allt jag säger samt i allmänhet bli nedtyngda av att jag bor hemma. De säger inte så mycket men jag vet att de inget hellre vill än att jag ska ge mig av. Men vart ska jag ta vägen?
Sen har vi ju syster som jag tråkigt nog måste erkänna att jag nästan aldrig träffar nu för tiden. Och träffar jag henne är hon aldrig ensam. Jag orkar egentligen inte ens bli ledsen över att det känns som om vi glider ifrån varandra. Jag har fullt upp med allt som det är ändå.

"Men vänner då?" kanske ni frågar. Tja, jag har inte så många vänner kvar här hemma. Och de som inte bor här verkar vara fullt upptagna med sitt för att kunna engagera sig i vad som händer med mitt liv. Till och med J-chan, som jag annars brukar umgås med här hemma, är bortrest nu. Kanske är det också lite därför som jag känner mig övergiven och vilse?

Nu tror jag att jag skrivit ner alla de klagomål jag hade för tillfället. Och inte känns det ett dugg bättre. Fast det kommer bli det. Man får inte sluta hoppas. Att sluta hoppas är samma sak som att ge upp. Jag måste bara skaffa mig lite perspektiv på allt. Från och med imorgon är det mitt uppdrag!