Innocent Love
Jag tyckte det var dags igen att göra ett inlägg här i bloggen om serier. Jag har nyligen sett serien Innocent Love som har en relativt bra story.
Temat i hela serien är att fortsätta leva efter en tragedi. Akiyama Kanon kämpar sig fram i livet efter en familjetragedi som skedde när hon var tretton år. Familjens hem brann ner och hennes föräldrar dog. Hennes bror greps sedan anklagad för mord och sattes i fängelset. Kanon blev helt ensam och fick på egen hand försöka överleva i en värld där ingen ser på henne med blida ögon. Hon är ju trots allt syster till en mördare. Vad värre är, hon själv kan inte minnas vad som egentligen hände den där färfärliga julaftonsnatten, men hon tror på sin bror som säger sig vara oskyldig.
I en annan del av världen lever Nagasaki Junya sitt liv med att på dagarna jobba sina deltidsjobb (som orgelspelare i en kyrka och som en pianist på en bar) och att hemma ta hand om sin medvetslösa (sedan sex år om jag minns rätt) fästmö som sägs ha försökt tagit sitt liv dagen innan deras bröllop. Även när alla andra gett upp hoppet om att hon någonsin kommer vakna igen kämpar Junya på och låter sin tro på gud och ett lyckligt slut leda vägen.
Dessa personers ofrånkomliga möte och den försiktiga kärleken är vad som håller upp hela handlingen i den här historien (kärleken från de andra karaktärerna är också väldigt viktigt!).
Trots det är det inte en enkel historia, det är snarare en skildring av hur komplicerade dessa känslor är. Om det så är kärleken till ett syskon, till sina föräldrar, till någon av samma kön eller för en barndomsvän. Det skildrar också det mörker som uppstår om känslorna aldrig blir besvarade.
Så visst är Innocent love en kärlekshistoria, men det är som sakt var inte enkel. Jag vet faktiskt inte vad jag egentligen tycker om den såhär i efterhand. Historien är bra och man följer intresserad med i historien. Men samtidigt blir jag lite depprimerad eftersom den tar upp de där riktiga reaktionerna man får när man älskar någon. Även de där fula sakerna som i vanliga fall inte brukar visas på film. Lättaste sättet att förklara det är väll att säga att det är realistiskt? Inget själsomvälvande, ingen stormig passion men ändå oerhört vackert, i alla former.
Och det är en historia som kommer hänga kvar i minnet bara för att känslorna och reaktionerna är så pass realistiska (trots de dramatiserade händelserna och förutsättningarna). Och ja, det är en serie jag tycker verkligen är sevärd!
Temat i hela serien är att fortsätta leva efter en tragedi. Akiyama Kanon kämpar sig fram i livet efter en familjetragedi som skedde när hon var tretton år. Familjens hem brann ner och hennes föräldrar dog. Hennes bror greps sedan anklagad för mord och sattes i fängelset. Kanon blev helt ensam och fick på egen hand försöka överleva i en värld där ingen ser på henne med blida ögon. Hon är ju trots allt syster till en mördare. Vad värre är, hon själv kan inte minnas vad som egentligen hände den där färfärliga julaftonsnatten, men hon tror på sin bror som säger sig vara oskyldig.
I en annan del av världen lever Nagasaki Junya sitt liv med att på dagarna jobba sina deltidsjobb (som orgelspelare i en kyrka och som en pianist på en bar) och att hemma ta hand om sin medvetslösa (sedan sex år om jag minns rätt) fästmö som sägs ha försökt tagit sitt liv dagen innan deras bröllop. Även när alla andra gett upp hoppet om att hon någonsin kommer vakna igen kämpar Junya på och låter sin tro på gud och ett lyckligt slut leda vägen.
Dessa personers ofrånkomliga möte och den försiktiga kärleken är vad som håller upp hela handlingen i den här historien (kärleken från de andra karaktärerna är också väldigt viktigt!).
Trots det är det inte en enkel historia, det är snarare en skildring av hur komplicerade dessa känslor är. Om det så är kärleken till ett syskon, till sina föräldrar, till någon av samma kön eller för en barndomsvän. Det skildrar också det mörker som uppstår om känslorna aldrig blir besvarade.
Så visst är Innocent love en kärlekshistoria, men det är som sakt var inte enkel. Jag vet faktiskt inte vad jag egentligen tycker om den såhär i efterhand. Historien är bra och man följer intresserad med i historien. Men samtidigt blir jag lite depprimerad eftersom den tar upp de där riktiga reaktionerna man får när man älskar någon. Även de där fula sakerna som i vanliga fall inte brukar visas på film. Lättaste sättet att förklara det är väll att säga att det är realistiskt? Inget själsomvälvande, ingen stormig passion men ändå oerhört vackert, i alla former.
Och det är en historia som kommer hänga kvar i minnet bara för att känslorna och reaktionerna är så pass realistiska (trots de dramatiserade händelserna och förutsättningarna). Och ja, det är en serie jag tycker verkligen är sevärd!
Kommentarer
Trackback
